Maffians Bankir

livselixir. Behovet av att informera och framförallt att hålla mig informerad hade tillåtits att gro
fritt.
När jag nu gjort mina nya vägval insåg jag omedelbart att ett vidmakthållande av just det
beteendet skulle kunna komma att få förödande konsekvenser. Just därför uppfattade jag det
senaste dygnet som ett enda utdraget och ofattbart lidande där mängder av obesvarade frågor
plågande mitt redan söndrade inre. Min tystnad var dessvärre avgörande för operationens
genomförande.
Inom mig väcktes frågorna kring hur dagen slutat för Erngren och än viktigare för Lundman.
Hur hade Ahmed löst uppgiften och hade han kommit ihåg att dumpa mobilen? Vad hade
utspelats på Tomelilla Sparbank och hur hade Sven Persson reagerat?
Att varken veta eller ha möjlighet att söka svaren var ett helvetes gissel. Samtidigt som jag
förstod att minsta avsteg från mitt tysthetslöfte kunde äventyra allt. Ingen utöver jag själv visste
och ingen skulle heller få veta mitt nästa drag. Jag knäppte händerna hårt och bad om kraft, mod
och styrkan att stå emot kraven som allt skarpare riktats från mitt tidigare jag.
I mitt fortsatta sökande efter svar tog jag några steg fram till fönstret som vette ut mot det
kolsvarta mörkret och den sporadiskt och punktvis upplysta parken. Oroligt funderande över
vilka mina redan prövade föräldrars reaktioner skulle bli när sanningarna avslöjades. Särskilt när
tabloidernas svartaste rubriker skrek ut att deras son var en storbedragare.
Hur skulle sedan Louise reagera eller hade hon kanske redan gjort det? Visste hon inte att
det ultimatum som hon ställt i själva verket var ett oöverstigligt hinder? Hennes senaste krav
framstod allt tydligare som ett slags utstuderat och raffinerat sätt från hennes sida att avsluta vårt
förhållande.
Med blicken vandrande över natthimlen tryckte in en prilla. De obesvarade frågorna pinade och
tillfogade mig en svårbeskrivbar fysisk smärta. Det plågsamma i att inte veta och inte tillåtas
söka svaren var en för mig såväl ny som ytterst obehaglig upplevelse. Det ändlösa mörkret
därute gav mig heller inga svar eller någon klarhet.
Hade Lundman sett och läst brevet och hade Erngren upptäck utskiftningen av tavlorna? Det
ovissa och obesvarade växte till gigantiska tankebarriärer som var allt för höga att passera och
hindrade mig från att kunna blicka framåt.
Breven som jag skrivit och bett Pero att posta skulle nå mina föräldrar och Louise under
morgondagen. Först då skulle de få veta det som förhoppningsvis advokat Lundman redan
visste. Varken var eller hur men att jag levde och med hälsan i behåll.
123