Maffians Bankir

För såväl Erngren som den synbart pressade bankmannen var hela det här skenarrangemanget
en högst temporär lösning och ingenting annat. Därför kommenterades heller ingen av tavlorna,
ingenting särskilt inträffade förrän den näst sista tavlan dök upp på bordet;
– Vilken är det här, frågade kontorschefen sig mumlande och sneglade ner i kvittot som beskrev
tavlorna. Erngren satt försjunken i tankar kring den djävla bedragaren och hade blicken riktad åt
ett annat håll.
– Det måste vara Madonna med två pojkar och en fågel, svarade bankmannen till slut sig själv.
Erngren som nu återvänt med blicken stirrade misstänksamt mot tavlan;
– Nej, den är det förbanne mig inte, röt bankiren med förvånande skärpa i rösten.
Tavlan som hade placerats i mitten av bankmannens skrivbord var inte den utsökta
oljemålningen på poppelpannå som Erngren hade sett vid ett flertal tillfällen. Framför honom
låg istället det oansenliga och urlakade kopparstick som införskaffats hos Englunds Antik
veckan innan.
Nu saknades inte längre enbart svindlaren och med honom alla miljonerna. Nu var även den
enda av de fyrtiotvå målningarna som Erngren någonsin uppskattat försvunnen.
121