Maffians Bankir

hennes vilja att trots den tid som gått hjälpa mig. Mitt i tankarna kring denna tacksamhet slogs
jag plötsligt av den förvirrade idén att det möte som jag nu var på väg till istället kunde vara en
polisfälla.
Fylld av allt mera onyanserade och ostrukturerade tankar körde jag Regementsgatan ner i
riktning mot Triangeln.
Jag tog mig till parkeringsplatsen på mindre än fem minuter och ställde mig nervöst väntande
i den stekande eftermiddagssolen. Jeepen parkerades strategiskt i ett avlägset hörn medan jag
vandrade runt och slängde misstänksamma blickar omkring mig. Det var glest mellan bilarna på
den stora parkeringen och det syntes inte heller någon som liknade Anna-Carin bland de fåtal
som kom promenerande ut ur köpcentret.
När hon tio minuter senare dök upp la hon märke till mig nästan direkt, svängde in och
parkerade sin röda Alfa Romeo bredvid min BMW. Jag konstaterade lättad att hon var ensam.
Utan att säga något klev hon in och satte sig i min bil och det såg ut som om de femton år
som gått, hade passerat henne nästan obemärkt förbi. Jag kunde i vart fall inte se någon
större skillnad, däremot skymtade tecken på nervositet i hennes ögon. Under knappa minuten
avhandlade hon forcerat sitt liv, sina två döttrar och vad som hänt sedan skoltiden. Det var
tydligt att hon inte kommit för att kallprata. Lika tydligt framgick att hon snarast ville avlägsna
sig från platsen.
– Jag är egentligen inte här för din utan för dina föräldrars skull. Som du kanske minns så
avslutade du vårt förhållande på ett sätt som gör att jag egentligen borde bett dig dra åt helvete
redan när du ringde i morse. Så det jag gör nu handlar verkligen inte om att hjälpa dig. När vi
sågs för två veckor sen råkade jag berätta om min praktik på ekobrotts-myndigheten. Jag är där
för att förbereda mig för mitt kommande arbete som åklagare. Det faktum att jag sitter här med
dig strider mot alla regler i min nuvarande och blivande yrkesroll. Jag har egentligen inte ett
enda skäl i världen att lita på dig, men jag litar ändå på att det jag nu säger stannar mellan oss.
Hon gjorde ett kort uppehåll och jag gav henne en allvarstyngd blick;
– Vad du än berättar så stannar det här.
Hon betraktade mig tyst som om hon plötsligt erinrat sig hur jag en gång svikit henne men
beslöt ändå att fortsätta;
– Jag vet egentligen ingenting om ditt ärende. Om jag gör en slagning på ditt personnummer
så lämnar det spår som jag omöjligt kan förklara. Det jag vet, fick jag höra av en kollega under
lunchen idag. Vi diskuterade vårt samarbete med specialenheten på Skatteverket och när jag
nämnde ditt namn så reagerade hon med att berätta. Vad hon sa tänker jag inte gå in på, men
31