Maffians Bankir

– De ringde precis och är intresserade, inledda jag andfått. Jag har bokat ett frukostmöte med
dem i morgon bitti.
– Hmm, det låter ju bra, muttrade Lundman tankspritt. Utan att lyfta blicken från avtalen som
låg utspridda framför honom.
Drygt två timmar senare var allting klart och påskrivet. En påtagligt nöjd Hässler stuvade ner
eurobuntarna i sin bruna portfölj. Aningen missmodigt önskade jag att jag skurit tungan av mig
innan jag föreslagit schweizaren den alltför höga ersättningen. Helt säkert hade Hässler nöjt sig
med hälften och nu var mer än halva min krigskassa förbrukad.
– Det var det värt, tröstade Lundman sedan vi satt oss i taxin på väg till Savoy. Med de här
avtalen ser jag inte hur du ska kunna fällas för skattebedrägeri. Det enda som återstår nu är att
få genomfört en värdering av målningen. Dessutom slipper vi att slänga ut en massa pengar på
värdelösa filmrättigheter.
– Det har du fan rätt i, svarade jag och glömde för ett ögonblick den skitdeal som jag gjort med
Hässler. Nu återstår bara att lösa alla andra problem. Men det gör vi kanske lagom till frukost i
morgon, avslutade jag.
– Kom igen nu! Gör inte som du alltid har gjort tidigare och gå händelserna i förväg. Om du
tror att det kommer inträffa nya mirakel varje dag och slutar att ifrågasätta så lär det snart gå åt
helvete igen. Du måste lära dig att stanna upp! Du har ju faktiskt inte en aning om vad det är för
några som du har att göra med, sa Lundman och skakade bekymrat på huvudet.
Jag kände hur entusiasmen precis som svetten i den heta taxin var på väg att snabbt rinna av
mig. Lundman hade rätt på samma sätt som han nästan alltid haft rätt. Då hade jag valt att aldrig
lyssna medan jag nu tog åt mig vartenda ord han sa.
Återstoden av taxiresan tillbringade vi i tryckande tystnad.
Jag kände mig retfullt utsövd och klar i huvudet när jag vaknade flera timmar tidigare än
nödvändigt. Ilsket frågade jag mig varför jag fortsatt tvangs genomlida vardagsmorgnarnas
dödskamp medan jag studsade ur sängen så fort det var helg. Misstaget att inte dra för
gardinerna gjorde att rummet nu badade morgonsolens intensiva strålar. All den bävan som
jag kände inför att stiga ur sängen en vardag var som bortblåst under helgerna. Hostandet och
spyorna hörde vardagen till. Hur det kunde ha blivit så, hade jag aldrig förstått.
Istället för att försöka somna om steg jag upp och slog på datorn. Oengagerat harvade
jag igenom de svenska kvällstidningarnas nätupplagor. Ännu en våldtäkt i Örebro och ett
förskingrande kommunalråd i Göteborg. Det var det gamla vanliga.
235