Maffians Bankir

akåt med näsan pekande rakt upp i skyn. Först nu insåg jag att det var tur och definitivt inte
skicklighet som var den främst bidragande orsaken till att jag fortfarande befann mig på fri
fot. Det som gav mig fortsatt möjlighet att kunna påverka, styra och avgöra mitt eget öde.
Turen som bistått mig när Louise berättat vad hennes förbannade kusin hade sagt. Turen min
förälskelse från gymnasietiden trätt fram och vågat berätta och turen när advokat Lundman
beslutat att ge mig en sista chans. Stirrande upp mot den blå himlen insåg jag med känslor
blandade av tacksamhet och pina att allt som skett under den senaste veckan var produkten
av en oändlig räcka tur och tillfälligheter. Var dagens bakslag när professor Grey kategoriskt
avfärdat tavlan bara ännu en tillfällighet? Hade den gångna veckan medfört att min livsranson
av tur nu hade dränerats och tömts?
Jag slöt åter ögonen och försköt tanken med järnvilja ur mitt medvetande efter att aldrig ha trott
på och inte heller bett om någon förbannad tur. Slumpen skulle i vart fall aldrig tillåtas att styra
mitt medvetna handlande. Däremot hade dagens möte onekligen inneburit att jag kört fast och
att oddsen för att lyckas nu kraftigt hade försämrats.
Jag lät tankarna vandra till att istället genomsöka persongalleriet ur mitt förflutna för att hitta
någon med vars hjälp jag kunde förändra de taskiga oddsen. Framför samtliga de namn som dök
upp restes samtidigt frågetecken. Visst fanns det några med hyggligt stora förmögenheter, men
ingen med tillräcklig likviditet. Förutom finansiella muskler krävdes dessutom ett brinnande
konstintresse och inga sökningar i mitt annars goda minne gav några träffar. Jag avbröts i dessa
tankar när Mikael Eriksson ringde mig på mobilen;
– Hur blir det Rockefeller? Ska du, eller jag kanske säga Jocke, hänga med på lite afterwork??
– Nej fan, jag tar en raincheck. Kanske imorgon eller i helgen. Jag känner mig fortfarande helt
slut, svarade jag.
Var inte ett skit intresserad av att haka på och allra minst i det tempo som jag visste att Eriksson
höll.
– Lugnt gubben. Jag drar till Marbella imorgon och stannar över helgen. Är du kvar när jag
kommer tillbaka så tar vi en röjarrunda då.
– Okej, ta det lugnt ikväll, avslutade jag.
– Visst! Vi hörs, svarade han med ett eftertryck som istället antydde en kommande brakfest.
Beslutet att inte göra stan med grabbarna togs helt utan vånda. Mina tankar kretsade
istället uteslutande kring nya vägar för att nå mitt mål och tvingade mig därför att rikta all
uppmärksamhet mot det som jag så noga hade planlagt. Inte minst med vetskapen om att den
svenska polisen nu på allvar hade tagit upp jakten.
147