Maffians Bankir

Kapitel 39
Det var morgon och klockan hade precis passerat åtta när vi åter var tillbaka på Köpenhamns
centralstation. Ett halvt dygn hade förflutit. Timmar som både skakat om och som på alla sätt
hade berört mig. Fast i mitt eget känslomässiga inferno och belägen i stormens öga hade jag
mött varelsen som istället för hat och hämnd fått mig att känna förälskelse och åtrå. Hon hade på
sitt eget sätt skakat liv i mig och lyckats få mig att förstå och att känna tacksamhet. Hon fanns
ju där och under nattens timmar hade hon gång på gång förklarat och försäkrat mig om att hon
alltid skulle finnas där. Vad som än väntade och oavsett de problem som nu låg framför mig.
I flera avseenden hade hon visat sig vara helt reservationslös.
Promenaden som kvällen innan tagit fem minuter tog den här morgonen dryga tjugo. Vi hade
stannat var tionde meter för att växla blickar och kyssar och med bara minuter kvar tills tåget
skulle gå kände jag redan en obeskrivlig saknad. Jag såg djupt in i hennes vackra ögon som nu
var alldeles blanka. De fylldes sakta av tårar för att till slut rulla ner längs hennes kinder.
– Förlåt. Men jag kommer att sakna dig, sa hon snyftande.
Jag kysste hennes varma läppar som var salta av tårar. Varsamt och försiktigt torkade jag hennes
mjuka kinder.
– Jag saknar dig redan, svarade jag.
Alltför väl medveten om att det förmodligen skulle dröja länge innan jag skulle få se henne igen.
I samma ögonblick som hon steg ombord på tåget tog hon fram en lapp och tryckte den i min
hand. När sedan tåget lämnade perrongen skickade hon en slängkyss genom fönstret med
tårarna fortsatt rinnande längs sina kinder. Jag stod kvar tills tåget försvunnit och lyckades att
först efter några minuter återvända till verkligheten. Jag vecklade därefter långsamt upp lappen
som hon stuckit i min hand, ”Allting har sin tid – Cecilia”.
Någonstans i mitt inre brast allting och fick tårarna att rinna hejdlöst. Gråtande sprang jag
upp för trapporna, genom stationsbyggnaden och ut i den ljumma sommarmorgonen. Jag slöt
ögonen och tog ett långt och djupt andetag. För första gången på lång tid hade hon tvingat mig
att verkligen känna efter. Hon hade rört vid och berört mig på ett sätt som ingen annan tidigare
gjort. Hon hade samtidigt lämnat mig med en lika underbar som smärtsam gåva. Den att kunna
känna verklig saknad.
Jag kysste lappen och stoppade den sedan försiktigt i fickan. Hon hade på sitt alldeles egna sätt
förklarat att det var hon som var den verkliga meningen med mitt liv.
Hur djävligt allting än skulle bli fanns hon där. Hon var en ängel, värd att slåss för. Min egen
291