Maffians Bankir

och jag gör. Maten står på spisen och i kylen, avslutade hon surt och blängde föraktfullt mot
honom.
– Tulpankvasten kan du sätta på nattduksbordet! Det är det enda du får sätta på den här helgen!
Hon vände sig om och vred upp volymen till Så ska det låta så högt att det med lätthet
överröstade alla hans fortsatta förklaringar.
Den där gången för snart arton år sedan hade han avgett sitt heliga löfte. Den förbannade
klasskamraten skulle en vacker dag tvingas att betala dyrt för det lidande han åsamkats. Det
helvete som nu drabbat honom på hemmaplan tillskrev han oreserverat samme man. Mellan
varje tugga av den ljumna oxfilén och den kalla potatisgratängen svor han att nu tiofaldigt ta ut
det på den djäveln.
Kvällen på Casa Mia utvecklades i likhet med alla tidigare kvällar på Casa Mia till att bli helt
förutsägbar. Något jag kände ett starkt behov av nu när allt övrigt i mitt liv var fullständigt
oförutsägbart.
Efter år av återkommande besök med på sin höjd dagars mellanrum kände varenda en i
personalen igen mig. En stammis i ordets alla bemärkelser som var överdrivet trevlig mot
servitörerna, skickade oftast obefogade komplimanger till kocken och slösade ohämmat med
dricks.
När vi dök upp den här kvällen var vi båda för ovanlighetens skull på sällsynt gott humör. Under
förrätten gav jag en livfull och målande beskrivning av eftermiddagen på Handelsbanken. Med
förbluffande träffsäkerhet fångade jag de mest subtila detaljerna i dagens burleskeri, utan att
med ett ord nämna något om mina föräldrars borgen. Om det visste Louise intet och skulle
heller ingenting veta. Efter den vitlöksindränkta bruschettan bestämde vi oss båda för den
pestogratinerade laxpastan ackompanjerad med en välkyld Chablis Grand Cru.
– Dom pratar nog fortfarande om det. Jag tänker på den stackars damen vid kundtjänst, sa
Louise skrattande.
– Säkert! Den storyn kommer gå många varv, svarade jag och snurrade med skedens hjälp upp
spagettin på gaffeln.
– Förresten tänkte jag ordna en present till mamma imorgon. Hon fyller ju år nästa lördag,
fortsatte Louise medan hon lyfte det immande vinglaset till munnen.
Jag blickade upp en aning för snabbt från tallriken och höjde förvånat på ögonbrynen.
– Det kommer du väl ihåg, vi är ju ditbjudna klockan sex nästa lördag.
Jag svalde undan det jag hade i munnen och drog den stärkta linneservetten över läpparna.
– Men det går ju inte, slängde jag ur mig aningen oförsiktigt.
90