Maffians Bankir

visa engagemang och en aning gentlemannamässig uppmärksamhet. Med henne åsyftades inte
surkärringen med vattenslangen, utan Anna-Carin Schultz.
Han tänkte ta tillfället i akt och i eldskrift rista in den rätta bilden i hennes hjärta. Den om sig
själv som mannen hon borde ha valt och av kräket som en gång skändat och vanärat henne.
Jag slog mig ner i parken vid Landesmuseum strax intill flodbanken där Limmat och Sihl möts.
Parkbänken skuggades av de höga trädens täta bladverk som högst motvilligt släppte igenom
några enstaka gröntonade solstrimmor. Med slutna ögon lutade jag mig mot bänkens rygg
och njöt av att ha funnit en svalkande oas mitt i julihettan. Den välkylda flaskan med iste var
fortfarande immig när jag med ett enkelt grepp vred loss korken och förde den till munnen.
Promenaden hade blivit betydligt längre än vad jag från början hade tänkt sig. De många
folksamlingarna på Bahnhofstrasse hade fått mig att instinktivt söka mig allt längre bort. När
jag nått sjön hade jag därför svängt vänster över Quaibrücke och vandrat längs Bellerivestrasse
hela vägen fram till Zürichhorn Park. I jakt efter skugga hade jag därefter vänt in på Höschgasse
och efter ett par hundra meter passerat den vackert gulmålade tvåvåningsvilla som en gång varit
MIS kontor.
Via smågator hade jag sedan tagit mig fram till Universitetssjukhuset för att slutligen vika av ner
mot parken där jag nu hade slagit mig ner. Genomsvettig efter den snabba promenaden lade jag
ena armen på bänkens ryggstöd samtidigt som jag svepte det sista dropparna ur flaskan.
Under hela promenaden hade jag funderat över mängden av tillfälligheter och inte minst den
osannolika tur som följt mig sedan snart en månad tillbaka. Inledningsvis med en känsla av
närmast gränslös tacksamhet som sakta övergått i en lång rad plågsamma och otäcka men
samtidigt ofrånkomliga ifrågasättanden.
Upptäckten av målningen, mötet med professor Grey, sammanträffandet med Cecilia och
slutligen Eric Andersons intåg som räddande ängel. Därutöver hade i stort sett allting annat som
jag företagit mig även det gått min väg. Det var någonting som inte stämde! Något var djävligt
fel! Fortsätt att ifrågasätta och tro för fan inte att allting som glimmar är guld!
Jag greppade hårt och drog åt den mentala handbromsen. Tvärnitade för att göra en ingående
och verkligen djuplodad analys av läget.
Allting i min historia hade lärt mig precis det som advokat Lundman gång efter annan hade
kastat i ansiktet på mig. Tur inte är någonting som man får, det förtjänar man. Jag ställde mig
nu frågan om jag verkligen hade förtjänat all den tur som jag haft, och konstaterade omedelbart
fylld av självförakt att givetvis var så inte fallet. Jag var illa medveten om hur jag alltid tidigare
240