Maffians Bankir

Kapitel 44
Eftermiddagen hade övergått i kväll och det hade börjat skymma när jag på väg upp för
stentrappan letade fram lägenhetsnycklarna. Känslan över att komma hem var overklig och
närmast bisarr.
Tätt bakom mig följde Pero Grujic med en repeterade Glock nedstucken i byxlinningen. När jag
slutligen lyckades hitta de förbannade nycklarna och hade låst upp tvingades jag att använda
hela min kroppstyngd för att klara av att öppna dörren. Drivan av post och reklam hade vuxit
sig meterhög. Jag förstod omedelbart att Louise aldrig hade återvänt efter besöket av Erngrens
torpeder, och konstaterade så snart jag hade tänt hallampan att allting var sig likt. Bortsett från
de skador på ytterdörren som polisens piketstyrka hade förorsakat.
Jag lyfte luren för att ringa mina föräldrar men telefonlinjen var död. I drivan av post låg säkert
den obetalda räkningen som förklarade tystnaden. Jag drog istället upp mobilen ur jackfickan
och som alltid var det min mor som svarade.
– Jag ville bara berätta att jag är fri och hemma nu. Ni kan sluta oroa er. Jag kommer ner till er
på lördag. I övermorgon. Ring om det är något. Annars ses vi på lördag morgon. Hälsa pappa,
avslutade jag forcerat.
Bland kontakterna i mobilen knappade jag därefter snabbt fram numret till professor Grey som
först lät en smula förvånad över att höra hans röst.
– De släppte mig för några timmar sen. Jag vill först och främst tacka dig för rapporterna till
min advokat. Dina meddelanden har verkligen hjälpt mig att hålla humöret upp.
– Jag har faktiskt kommit ganska långt medan du har varit borta. Ring mig imorgon förmiddag
så ska jag redogöra för allting nytt som har hänt. Jag står inte så lämpligt till just nu. Åter igen,
grattis, avslutade professorn.
Jag hade tagit det tuffa beslutet att spara det bästa till sist och slog numret till Cecilia.
– Jag har saknat dig. Tingsrätten släppte mig för ett par timmar sen.
– Jag vet, svarade hon utan att försöka dölja sin glädje. Jag såg det på nyheterna precis. Jag har
saknat dig också.
– Det har faktiskt inte gått många minuter därinne utan att jag har tänkt på dig. Jag vill gärna att
vi ses, sa jag och kände hjärtat slå allt snabbare.
– När, frågade hon förväntansfullt.
– Nu, jag tänkte ta bilen och köra till Helsingborg nu direkt.
– Kom.
315