Maffians Bankir

Kapitel 6
Inte ens horisontens annars så knivskarpa konturer förmådde längre att skilja himmelen och
havet åt. Vyn som fyllde varje del av blickfånget fulländades av de svagt kontrasterande blå
nyanser som bara tillfälligtvis stördes av några förirrade och ovarsamt söndertrasade cirrusmoln.
Havet låg blankt och tillät den oemotståndliga solen att spegla sig fritt.
Jag parkerade bakom den nybyggda gula tegelbyggnaden och klev ur bilen. Den lätta sjöbris
som jag hoppats att få möta var kvävd och strikt kuvad under högtryckets obarmhärtighet.
Doften av salt och tång kom istället som sura uppstötningar i korta och ansträngda flämtningar.
Även havet led svårt i den skoningslösa hetta. Med några snabba ögonkast såg jag mig omkring
och konstaterade lättat att ingen annan fanns där, jag var ensam. Några meter bort låg de
orangefärgade lotsbåtarna förtöjda, stilla och övergivna. Inga större fartyg närmade sig hamn.
För inte så länge sedan hade Smörkontrollen varit en plats full av liv och rörelse, några
hundra meter bort hade flygbåtarna angjort innan Öresundsbron öppnats och förvandlat den
här platsen till en återvändsgränd. Det var sannerligen inte första gången jag befann mig vid
Smörkontrollen, istället hade jag ofta sökt mig hit.
Otaliga var alla de timmar som jag valt att tillbringa här, avskilt och i ensamhet var det platsen
som jag för mitt inre såg som min helt egen. Lugnet, vågorna och den friska havsluften hade
varje gång gett mig svaren som jag sökt och fått mig att upptäcka nya och kreativa lösningar.
När jag nu beslutat att återvända hit var det med frågor av mer ödesmättad och fatal natur än
någonsin tidigare.
Efter att halvtimmen tidigare nästan gett vika under crescendot av själslig anarki trängdes jag
mot väggen i tvivel över meningen med att ägna varje dag och varje timme åt att flytta dagens
problem till nästa, över meningen med att aldrig lyckas nå en slags slutlig lösning. Stirrande
mot horisonten ställde jag mig åter frågorna: för vem och för vad jag var det jag kämpade.? Var
det vikten av att tillfredsställa det ständigt närvarande behovet av andras bekräftelser som var
drivkraften? Hur påverkades mitt handlande av det låga värde jag ständigt tillmätt betydelsen
av självtillfredsställelse över mina egna insatser? Är det inte tillräckligt att jag själv vet min
kapacitet och att jag duger?
De problem som jag nu ställts inför var priset för års strävan att upprätthålla den fåfänga
framgångsbilden utåt med enbart yta och utan djup. Kanske till priset av ett liv och i värsta fall
flera.
Jag tog mig samman och inledde en inre monolog kring det meningslösa i att försvinna ifrån
34