Maffians Bankir

Ahmed lyssnade uppmärksamt och sög in precis vartenda ord av det jag sa. Vid ett par tillfällen
nickade han med eftertryck för att visa att han förstått innebörden av instruktionerna. Han drog
orkeslöst på mungiporna när jag berättade hur de pengar som redan satts in på hans konto skulle
hanteras.
– Du får tvåhundratusen för jobbet. Ta en hundring nu och resten får du på måndag, avrundade
jag den mycket ingående och väldetaljerade genomgång.
– Det är okej, du vet att jag ställer upp på allt som du ber mig om, svarade Ahmed med ett snett
leende.
Kiss my ass! Tanken for som en blixt genom medvetandet. Du gör vad jag ber dig om så länge
det finns lätta pengar att tjäna. Utan det skulle du inte rört dig ur sängen. Jag bet mig i tungan
och beslöt att knipa käft. Just nu var den giriga kurdens hjälp livsviktig och ersättningen till
honom var därför av marginell betydelse.
Istället infann sig känslan av tillfredsställelse över att för första gången ha fattat ett avgörande
beslut som jag nu var på väg att fullfölja. På riktigt. Ett beslut där jag inför mig själv klarade
av att definiera såväl mitt eget från som till. Point of no return var sedan länge passerad där
övertygelsen om att ha valt rätt exit gav mig en närmast religiös upplevelse. Den kraft som jag
bett om bara timmarna tidigare hade infunnit sig. Känslan av att verkligen vara på gång gav mig
förnyad och välbehövlig styrka.
Under tidsnödens vinande piska ödslade jag mindre än tio minuter på lunchen. Precis som
morgonens näringsfattiga frukost täckte Sibyllas korv med bröd, dold under ketchup och
starksöt senap, endast några få promillen av tallriksmodellen. I tacksamhet över att förskonats
från fetmans genetiska förutsättningar släcktes jag törsten med en iskall Päronmer.
Nästa punkt i det pressade programmet var mera krävande än allt det som jag så här långt
lyckats klara av. De korta kolhydraterna gav ett tillfälligt energitillskott och en bedräglig känsla
av nyvunna krafter. Jag lämnade korvhaket vid Skeppsbron och tryckte gasen i botten när jag for
fram längs Citadellsvägen. Trafiksignalen visade nyrött när korsningen vid Pers Krog passerades
och jag svängde därefter av vid Margaretapaviljongen in på Ribersborgsvägen. Som alltid föll
valet att parkera på en plats strax efter stoppförbudsskylten. Där det alltid var ledigt. Respekten
för parkeringsregler hade aldrig lyckats att få riktigt fäste. Ingen hade heller någonsin sett mig
avlägsna de nedriga böteslapparna på annat vis än genom vindrutetorkarnas försorg. Tre snabba
drag och de illasinnade lapparna for iväg av sig självt. Dom kommer ju för fan ändå med posten,
var min något lama och ständigt återkommande ursäkt.
55