Maffians Bankir

Medan Lundman fortsatte prata om skatter, rättigheter och avdrag malde tankarna kring de
annalkande bokföringsbrotten vidare i mitt inre. Kunde jag ta mig ur det, fanns det någon annan
väg, kanske en väg som Lundman missat eller förbisett? Var det rentav möjligt att muta någon
eller försöka lägga över skulden på någon annan?
Lika snabbt som den dök upp sköt jag undan den sista tanken. I min värld existerade varken
att lägga eller gola någon. Möjligtvis att muta, men hur skulle jag hitta en tillräckligt
korrupt höjdare inom åklagarmyndigheten eller skatteväsendet. För en kort stund släppte
jag funderingarna kring den förbannade bokföringen och lyssnade istället koncentrerat till
vad Lundman hade att säga. Det mesta framstod nu som nyheter, trots att advokaten enträget
upprepat samma sak under två års tid. Då utan minsta gensvar. Med konkreta hot hängande över
mig lyssnade jag nu med total uppmärksamhet. Vid några få tillfällen avbröt jag honom för att
ställa frågor.
När vi tre timmar senare skildes åt upplevde sannolikt den hårt prövade Lundman att han för
första gången lyckats fånga min uppmärksamhet. Budskapet hade slutligen nått fram, om än
åt helvete för sent. Efter att ha rest mig ur stolen sträckte jag spontant fram handen för att i ett
utslag av ren och skär tacksamhet trycka advokatens hand. På väg att lämna rummet och med
ena foten utanför dörrposten stannade jag till och vände mig om.
– Det var en sak som slog mig medan vi satt här. För några veckor sen sprang jag på en tjej
som jag hade ihop det med på gymnasiet. Hon berättade då att hon har någon slags praktik
på ekobrottsmyndigheten. Jag tror att jag ska ringa henne imorgon. Kanske finns det något
matnyttigt som jag skulle kunna dra ur henne.
– Du kan ju alltid försöka, det kostar inget, svarade Lundman avmätt med ett svalt leende.
Ute i den ljumma och klara försommarnatten funderade jag över allt advokaten sagt. Det hade
varit informativt men knappast upplyftande. Jag lutade sig mot sidan av bilen och blickade upp
mot den stjärnklara himlen. Hur i helvete skulle jag klara av allt, hur skulle jag klara att ta mig
ur det getingbo som likt en tätspunnen kokong omslöt och nu hotade att kväva mig.
Jag slöt ögonen samtidigt som jag med ena handen tog ett stadigt grepp om bildörrens kylslagna
handtag. Långt bakom och högt över mig, ljusår bort och precis då jag satt mig i bilen, lämnade
en meteorit sin position för en upplyst vandring över himlavalvet.
Jag såg den dessbättre aldrig. Mina problem var av en sådan magnitud att inga önskningar skulle
kunna rädda mitt skinn.
23