Maffians Bankir

Det slog mig plötsligt att jag varken visste var tavlan kommit ifrån eller om den var stulen.
Samtidigt som jag tänkte att om så var fallet borde det ha funnits en ägare som efterlyst den.
Kanske var hanteringen av medeltida konst ett betydligt allvarligare brott här än de anklagelser
som svensk polis redan riktade mot mig?
Medan frågorna alltmer kaotiskt plågade mitt inre växte sig de mörka svettpölarna allt större
över skjortan.
Ilsket stirrande in i spegeln intill badrumsdörren krängde jag snabbt av mig kavajen och slängde
den på sängen. Därefter drog jag av mig slipsen och knäppte upp skjortan som jag knycklade
samman och slängde in i hörnet bredvid nattduksbordet. Med bar överkropp återvända jag sedan
till spegeln och torkade av mig med badlakanet som jag slitit ner från handdukstorken. Blicken
svartnade när jag såg mig själv i spegeln samtidigt som jag bet mig hårt och krampaktigt i
läppen. Det var med ett stort mått av beslutsamhet som jag viljestyrt kämpade ner alla mina
tvivel. Vägen som jag hade valt var den rätta! Min egen förmåga att övertyga var tillräcklig och
jag skulle lyckas med att sälja in tavlan.
Ur garderoben plockade jag fram en ren och nystruken vit skjorta med dubbelmanschett, knöt
om slipsen och drog åter på mig kavajen. Därefter öppnade jag trälådan och lyfte varsamt
ut den linneinsvepta tavlan. Under den fanns en löstagbar inre botten som jag avlägsnade
med ett enkelt handgrepp. I det smala utrymmet förvarades krigskassan, 1,3 miljoner euro i
femhundraeurosedlar. Jag plockade upp sedelbuntarna och staplade dem sedan högvis i det lilla
kassaskåpet intill minibaren.
Med mindre än fem minuter kvar till det avtalade mötet tog jag dokumentportföljen i
axelremmen. Jag gick mot elfte våningens hissar med tavellådan i ett fast grepp. Oron som nyss
drabbat mig var som bortblåst. Krafterna hade återvänt och med dem också min beslutsamhet.
Trots risken för upptäckt tvingades jag att passera lobbyn. Hädanefter tänkte jag kliva av på
andra våningen och ta trappan till bottenplanet för att istället ta mig ut via den bakre utgången
mot Mayfair.
För att kunna låsa in tavlan var jag dessvärre nu så illa tvungen att ta mig till lobbyn. Till min
stora lättnad kunde jag konstatera att den var i närmaste övergiven. Jag gick med bestämda steg
fram till conciergedisken och möttes av en kortvuxen leende man med asiatiskt utseende. Jag
skärpte blicken och noterade för minnet namnet på brickan som satt fäst vid kavajslaget. Mr
Soo.
– Vad kan jag stå till tjänst med mr..., frågade asiaten vänligt.
– Carlsson, Joakim Carlsson, rum 1116, skyndade jag att fylla i.
130