Maffians Bankir

Under den föregående torsdagen och medan jag fortfarande befunnit mig i Malmö hade jag
följaktligen dragit iväg ett meddelande till Arndt. På frågan om Genèverevisorn hade klienter
med intresse av högklassigt renässansmåleri hade denne nästa omedelbart återkommit med ett
Absolut. Jag hade därför i ett mail som jag skickat iväg dagen därpå föreslagit att vi skulle ses
i London. Även denna gång hade Arndt återkommit med omgående svar där han lovat att kolla
sitt schema och höra av sig.
Jag skrev nu ett kortfattat mail till Arndt som en slags påminnelse. Samtidigt lämnade jag
honom mitt nya Lichtensteinnummer så att han skulle kunna nå mig.
Fortfarande omtöcknad och med benen släpande efter mig tog jag mig aningen groggy mot
duschen. Med iskallt vatten forsande över mig gjorde jag ett allvarligt försök att vakna upp efter
den alltför långa tuppluren.
Trots beslutet att inte lämna hotellrummet i onödan kände jag behovet av att få röra på mig
för att göra mig kvitt rastlösheten och att klara skingra tankarna. Jag drog en beige lacostepiké
över huvudet, krängde på mig mina urtvättade replayjeans och smet med baseballkepsen långt
neddragen ut via hotellets bakre utgång.
Med en mindre omväg i den ljumma Londonkvällen tog jag mig in i Hyde Park. De
färgsprakande blomsterarrangemangen och grönskan fullkomligt vältrade sig över mig. I ett
slag raderades bilden som jag alltid burit inom mig av det ständigt grå och färglösa London.
Sannolikt ett resultat av att jag aldrig hade velat eller tagit mig tid att besöka någon av de
kungliga parkerna. Jag funderade kort över varför och kom snabbt fram till att vädret aldrig
motiverat mig. Pissin’ rain och shitty forecast var alla högre makters straff och kollektiva ok för
Londonborna att bära.
Om jag en dag som denna hade befunnit mig i Malmö skulle jag troligtvis ha tagit mig till
Smörkontrollen. Sannolikt skulle jag då ha klivit ur bilen och gått längst ut på piren för att
vila ögonen mot horisonten där himmel och hav under molnfria dagar smälter samman i ett.
Förmodligen skulle jag försökt att hämta kraft ur den saltmättade havsbrisen och sökt lösningar
under den tystnad som bara undantagsvis bröts av vågskvalp och måsarnas skrin. Nu var det en
utopi. Kraften och svaren var jag tvingad att finna på annat håll och jag hoppades att göra det
här. Någonstans i djupet av centrala Londons grönaste oas.
Efter dryga timmens promenad i hårt tempo slog jag mig ner på en parkbänk strax intill
Serpentine Boathouse. Solens sista intensiva strålar krånglade sig fram till mitt ansikte genom
höga trädkronor och täta lövverk.
Mediterande slöt jag ögonen och tog ett djupt kontrollerat andetag medan jag lutade huvudet
146