Maffians Bankir

Samlad och nöjd promenerade jag bort mot min den här gången bötesfria bil. Betalningen till
Skype hade bekräftat att Joakim Carlssons VISA-kort fungerade. Jag tog fram mobilen och slog
numret till den italienska restaurangen Casa Mia på gågatan.
– Tjenare det är jag. Har ni ett bord för två vid åttatiden? Gärna på uteserveringen.
– För våra stammisar finns det alltid plats, svarade kypare på knagglig svenska.
– Då kommer vi, avslutade jag och stängde av mobilen.
Jag svängde in och ställde bilen på parkeringshusets andra plan. Sträckan från lägenheten
till Casa Mia var bara några hundra meter och inför en middag med ett par glas vin hade jag
knappast någon nytta av bilen. Under promenaden från P-huset funderade jag sedan kort över
dagen som passerat och flinade nöjt för mig själv. Den kunde knappast blivit bättre.
Precis när jag kommit fram till Södra Förstadsgatan för att ta av åt höger lade jag märke till
något jag sett redan tidigare på morgonen. Utanför biografen endast femtiotalet meter bort
stod en mörkgrå Volvo parkerad. Samtalet med Anna-Carin Schultz hade omedvetet gjort mig
observant och på min vakt. När jag sett bilen tidigare samma morgon satt även då två personer i
den. Nu reagerade jag omedelbart.
Utan att skylta med mitt intresse noterade jag bilens registreringsnummer i minnet. Så snart jag
svängt in på Södra Förstadsgatan knappade han in BGR 721 i ett sms som jag blixtsnabbt drog
iväg till bilregistrets nummer 71456. På bara bråkdelar av en sekund kom svaret, Grå Volvo 09,
tillhör Sixt biluthyrning, Malmö. Jag drog en ljudlig suck av lättnad. Tillhör Länskriminalen
skulle tvingat mig att blåsa av kvällens övningar för omedelbara och mera genomgripande
förändringar i min planering.
Jag sneglade upp mot lägenheten med burspråket och mot fönstren till de tre rummen i fil.
Trots att klockan bara precis passerat sju och mörkret ännu inte lagt sig såg jag att några av
taklamporna var tända. Louise var hemma och förmodligen vaken.
Tacksam över att det var fredag och över chansen att äntligen kunna koppla av och få två dagars
välbehövlig andhämtning halvsprang jag upp för trapporna till lägenhetsdörren. Den var olåst.
– Hallå! Jag väntade. Är det någon hemma? Inget svar.
Jag klev innanför dörren, stängde den bakom mig och fortsatte genom hallen bort mot
arbetsrummet. Först när jag nått sovrummet hördes ljudet av skvalande vatten. I tysthet tog jag
mig fram till den stängda badrumsdörren och lät den långsamt öppnas. Där stod hon, Louise.
Iförd endast en tjock vit frottébadrock. Jag smög in ljudlöst bakifrån och slog armarna runt
hennes midja.
87