Maffians Bankir

marknaden. Frimärkssamlare vallfärdade till oss för att ta chansen att byta ut föräldrarnas gamla,
luggslitna märken mot våra färgstarka motivmärken från världens alla hörn.
Vem ville inte byta bort ett urlakat frimärke med silhuetten av en sedan länge bortgången 1800-
tals monark mot en fantastisk serie märken med bilder på samtliga slutspelslag från fotbolls-VM
i Mexico City 1970. Eller varför inte några blekta skillingbancomärken mot en serie om femtio
frimärken med världens mest kända hundraser. Hela vägen från det exotiska Burma.
Naturligtvis hade den illasinnade kunnat anklaga mig och min kompanjon för bondfångeri,
men det vore att värdera vår affärsverksamhet alltför snävt. Medan de äldre och oansenliga
frimärkena betingade betydande kommersiella värden återgäldade vi mångfaldigt i estetik. På
mindre än en månad hade vår verksamhet gjort tydliga avtryck där tidigare trista och glåmiga
samlingar hade moderniserats och restaurerats i takt med att försändelserna från England
distribuerats till våra kunder.
Album som under decennier gömts under damm eller förpassats till bokhyllans mest bortglömda
delar hade av ivriga små kunder tagits till våra lokaler för vår värdering och expertutlåtande.
Där var Zumsteins årliga kataloger oumbärliga, vars värderingar låg till grund för vår egen
redovisning, noga nedtecknad märke för märke.
En ytterligare fördel i vår verksamhet var vårt absoluta oberoende av banker då vi endast i
undantagsfall ägnade oss åt kontantaffärer. Här handlade det om att byta frimärken och inget
annat. Högst tvivelaktigt hade vi valt att kalla oss ”klubb” och fokuserat på de betydligt mer
lönsamma bytesaffärerna.
Med van hand öppnade jag ett av kuverten och tömde det varsamt med pincettens hjälp.
Gigantiska märken i Stars & stripes färger föll ut där alla de amerikanska astronauterna stod
avbildade med stolta leenden. Utgivna av bananrepubliken Bali.
Jag kan fortfarande minnas hur det vattnades i munnen vid tanken på hur den blivande lyckliga
ägaren till rymdserien tveklöst skulle tvingas plikta med ett antal svenska märken av sent 1800-
tal som betalning.
För att inte tappa tempo och koncentration tvingades jag släppa tankarna på Balimärkena.
Framför mig låg fortfarande dryga hundratalet kuvert att gå igen igenom och sortera innan
öppningsdags. Engelsmännen hade verkligen överträffat alla mina förväntningar och för ett tag
kändes det som om innehållet i varje kuvert var bättre än det föregående och att allt de skickat
var ”bytbart”.
Kanske försvann jag in i min egen värld för en liten stund, så som bara vi filatelister kan när
vi låter oss helt uppslukas av våra frimärken. I vart fall hörde jag inte min kompanjon Uffes
7