Maffians Bankir

den gången att hänga upp den precis som den var oinramad. I pannåns bakstycke lät jag dra
i två rejält dimensionerade skruvar mellan vilka jag surrat en kraftig ståltråd. Poppelpannån
som tavlan målats på var tung och vägde närmare femton kilo. Den hade sedan hängt kvar i
patriciervillans matsal ända fram tills vi lämnat huset.
Efter en tillfällig separation från Louise, några år bakåt i tiden, hade jag valt att flytta tillbaka till
Malmö. Allt sedan dess hade tavlan tillsammans med en del annan konst cirkulerat och förvarats
hos olika banker. Ofta använd som säkerhet i samband med mina äventyrliga skalbolagsaffärer.
Just för tillfället var den i vanlig ordning pantsatt tillsammans med några av de övriga
målningarna.
Dessbättre var jag helt förvissad om att den nuvarande pantsättningen inte skulle medföra några
större problem. Jag hade åtskilliga gånger beundrat och betraktat målningen med madonnan och
de två barnen. Utan att vara expert hade jag faktiskt fascinerats över kvalitén och vid mer än ett
tillfälle frågat mig vem som kunde ligga bakom verket. Vid mina täta besök i London och Paris
hade jag ägnat dagar åt att strosa runt på National Gallery och Louvren. Trots alla erfarenheter
som jag skaffat mig hade den gåtfulla målningen av madonnan, jesusbarnet och Johannes
döparen lämnat ett alltjämt outplånligt intryck.
I samma ögonblick som jag parkerade och klev ur bilen vid Stadsbiblioteket beslöt jag att
omedelbart dämpa mig och försöka skruva ner alla förväntningar. Sannolikheten för att min
hastigt påflugna entusiasm och optimism ännu en gång var på väg att leda mig rakt in i en av
alla de återvändsgränder som jag på senare tid vandrat in i var helt enkelt allt för stor.
Timmarna bland facklitteraturen på bibliotekets konstavdelning flög iväg sedan jag förlorat mig
i sida efter sida och klockan hann bli åtta innan jag klev innanför dörren till lägenheten på Södra
Förstadsgatan.
I litteraturen om Rafael lyckades jag finna såväl målningen som motivet. Liksom bilden av
originalet, hämtad från Rafaels och Andrea del Sortos sal på Uffizimuseét i Florens. Jag hade
därefter ägnat en längre stund åt historiska beskrivningar och berättelserna kring Rafaels verk.
Jag borde naturligtvis ha låtit mig nedslås av det faktum att tavlan redan fanns. Tydligt
beskriven som originalet och hängande på en av Uffizipalatsets väggar. Men någonting fick mig
att trots det utestänga varje känsla av besvikelse.
Min tavla var, i likhet med originalet, målad på en pannå som av utseendet att döma mycket väl
skulle kunna vara femhundra år. Samtida med den tavla som redan visat sig hänga på Uffizierna.
Måtten på min tavla var troligen desamma som originalets och kvalitén var med en lekmans
ögon förstklassig. Någonting inombords vägrade ge vika och höll envist fast vid att min tavla
mycket väl kunde vara en replica, en av Rafael egenhändigt målad kopia av sitt eget verk. I lika
17