Maffians Bankir

– Stora problem?
– Vet inte än, men det är kopplat till mina bolagsaffärer i Sverige. Det har varit ett djävla rotande
från myndigheternas sida under de senaste tre månaderna.
– Är du lyst?
– Troligtvis, men jag är inte hundra.
– Skitsamma, eller hur? Där är ju för fan inte du utan tavlan som ska säljas.
– Exakt, svarade jag ansträngt.
– Här framme ligger det! Dags att kränga konst, sa Micke när vi båda klev ur bilen utanför den
låga byggnad som var Grosvenor Street 38. Mitt i hjärtat av Mayfair.
Jag lät blicken vandra längs den långa raden av trevåningshus i rött tegel som låg strax till
höger om mig. Vid ingången till huset framför mig satt en vackert graverad mässingsskylt med
inskriptionen Weston & Rothbury placerad. På parhuset till vänster om det fanns en identiskt
placerad skylt där jag läste Barclays Privatebanking. Kunde lösningen på alla mina finansiella
problem vara så enkel att bara ett kliv innanför dörrarna till den exklusiva bankirfirman var allt
som krävdes? Eller stod jag inför ännu en kuliss skapad av mina snedvridna bedömningar? Hade
styrkan i min beslutsamhet fördunklat den intuitiva förmåga som jag normalt besatt?
Dörren öppnades och vi klev in.
Jag slog mig ner tillsammans med den förre torpeden och utpressaren Mikael Eriksson i
finansbolagets reception. En tjänstvillig och välsvarvad sekreterare trollade i blixtfart fram två
dubbla espresso åt oss. Jag såg mig hastigt omkring och konstaterade snabbt att inredningen
måste gått loss på en förmögenhet. Längs väggarna avlöste målningar av Chagalle, Miro och
Tobiasse varandra som samtliga på avstånd såg ut att vara original.
Efter mindre än fem minuters väntan öppnades en av de höga vita spegeldörrarna en bit ner i
korridoren. Längs den persiska gallerimattan kom en leende kortväxt man gående. Lätt gråhårig
och förmodligen runt de sextio.
– Mr Eriksson, alltid ett nöje att träffa dig, hälsade han överdrivet tillgjort och slog ut de korta
armarna i en så bred gest han någonsin kunde.
– Detsamma, kontrade den tidigare ligaledaren så falskt att det skar sig.
– Och det här måste vara..., frågade den kortvuxne med blicken riktad mot mig.
– Mr Carlsson, Joakim Carlsson, svarade jag innan Micke ens hunnit röra läpparna och sträckte
snabbt fram handen.
– Trevligt att träffas. Jag förstod av mr Eriksson att du eventuellt kunde vara intresserad av vår
hjälp. Låt oss gå bort till konferensrummet. Jag har bett några nära bekanta att komma hit för att
134