Maffians Bankir

– Det är livsviktigt att jag lyckas få ihop den dealen och det kommer gå åt helvete om snuten
hinner före och syr in mig.
– Vad behöver du hjälp med, frågade Pero på sin kraftigt brutna svenska.
Trots snart trettio år i Sverige hade livet på illegala svartklubbar snarast försämrat hans
språkkunskaper. Efter all tid som vi tillbringat tillsammans hade jag med stor ansträngning lärt
mig att tolka och förstå det annars obegripliga uttalet.
– Jag behöver ett pass, det måste vara perfekt och tåla en noggrann granskning. Problemet är att
det måste gå djävligt snabbt. Kan du greja det?
Utan att förlora minsta tid tog serben fram sin mobil och slog ett nummer. Han lyfte pekfingret
mot mig som en signal att knipa käft. Jag lyssnade och försökte tyda något ur samtalet på
serbiska. Precis som vanligt begrep jag inte ett smack och förstod inte heller att samtalet
avslutats förrän Pero plötsligt vände sig mot mig.
– Jag har ordnat det men dom vill ha sextusen euro och då får du det på måndag. Du kan
antingen få det på ett existerande pass eller så gör dom en ren förfalskning. Italienarna som fixar
det är överlägsna, tro mig, förklarade han och log.
– Om du vill ha hjälp så skaffa ett redan existerande pass, kan du inte det så löser dom det med
ett falskt. Betala hälften imorgon och resten på måndag, om det är okej, avslutade serben.
– Absolut, kan vi ses här, samma tid imorgon? Jag tar med mig det som behövs.
Vi skildes åt med en klapp på axeln innan Pero klev ur bilen. Jag vred om nyckel och körde mot
kontoret, intensivt funderande över vems pass eller identitet som jag antingen skulle kunna låna
eller i värsta fall lägga beslag på. Det överlägsna alternativet vore givetvis någon i min egen
ålder med samma blonda hårfärg, längd och blå ögon. Kanske var det ett allt för orealistiskt
önsketänkande, samtidigt som passet var en av de viktigaste komponenterna i den plan som tagit
form under timmarna vid Smörkontrollen.
Koncentrerat och med förbluffande snabbhet sökte jag av och scannade igenom hela mitt
nätverk. Trots min förhållandevis vida bekantskapskrets lyckades jag inte komma på en enda
med de tre nödvändiga egenskaperna, rätt ålder, utseende och som samtidigt befann sig i
skriande behov av snabba stålar. På väg till kontoret hann jag avverka samtalen till två av mina
mest trogna hantlangare, Janne och Mats. Ingen av dem stämde in på profilen, men kanske fanns
det någon bland deras ljusskygga kontakter som gjorde det. Jag beskrev kortfattat vad jag letade
efter utan att med en stavelse nämna varför. Med förespeglingar om tilltagna ersättningar gjorde
jag samtidigt mitt yttersta för att krydda erbjudandet, införstådd med att ingen skulle ställa upp
frivilligt eller för kaffepengar.
37