Maffians Bankir

Kapitel 38
Trots min utmattning vände och vred jag mig flera gånger och sömnen förblev orolig. I
drömmarna återvände Lundman. Vi satt bredvid varandra på en bänk i en park omgivna av
prunkande grönska. Lundman talade till mig med auktoritär stämma innan advokatens ögon
plötsligt blixtrade till.
I ett vingslag fylldes talet av förmaningar som skapade en ödesmättad stämning. Lundmans
hårda tonfall ekade som en spökröst i ett övergivet hus och med blicken brinnande av smärta
uttryckte han sin ilska över alla de som han ansåg tillhörde fiendesidan. Det skarpa solljuset
framkallade en alltmera transparent bild av advokatens ansikte som sakta tonade bort för att
slutligen helt försvinna. Även när rösten sakta dött ut hängde uppmaningar och förmaningarna
kvar som elaka påminnelser över allt det som nu krävdes av mig. Allt det som Lundman skulle
ha avkrävt mig om han fortfarande funnits vid min sida.
Jag kände en sorgsen längtan och hur jag fortsatt trevande i drömmen ansträngt mig för att hålla
tag i och fortsätta samtalet med Lundman. Trots alla försök vägrade bilderna från det parallella
universum där jag precis funnit min mötesplats med advokaten att återvända.
Bilderna rycktes hjälplöst undan i takt med att jag föll ner i en allt djupare dvala.
Klockan var på slaget sex när mobilens ilskna alarmsignaler väckte mig. Omtöcknat och
desorienterat famlade jag runt i mörkret för att till slut hitta och stänga av den. Under några
förvirrade ögonblick funderade jag över om det var natt eller dag och försökte samtidigt reda ut
var jag befann mig. Jag kände fortfarande en närmast förlamande trötthet och skulle utan vidare
ha klarat att somna om direkt.
Drömmen om Lundman glimtade förbi och bland de fragmentariska bilderna uppfattade jag
advokaten som i högsta grad levande. Jag masserade tinningarna hårt med handflatorna medan
jag önskade men inte lyckades förmå mig att återskapa drömmen. Aningen motvilligt reste jag
mig ur sängen för att sedan bländas av ljuset när jag skilde de fördragna gardinerna åt. Den
tidiga kvällssolen strålade över Köpenhamn och det orubbligt parkerade högtrycket var nu inne
på sin andra månad. Jag gnuggade sömnen ur ögonen och beundrade vyn.
Dronningens by var praktfull och det skulle antagligen dröja lång tid innan jag fick chansen att
återvända. Det gjorde ont. Alldeles förbannat ont men var inte på minsta sätt orättvist. Skakade
på huvudet, nej! Jag var absolut inget offer. Vägvalen hade trots allt hela tiden varit mina egna
och det fanns verkligen ingen annan för mig att skylla på. Alltmedan jag tömde ut kassarna från
Magasin du Nord över sängen fortsatte jag min envisa idiotförklaring av mig själv.
286