Maffians Bankir

tomgång. Påverkad av det senaste dygnets usla nyhetsflöde reflekterade jag intuitivt över
beteendet. Var den varje gång startklara bilen ett uttryck för rädsla, var det en skyddsåtgärd
för att snabbt kunna ta sig från platsen? Stod det kanske redan klart för alla i min omvärld att
polisen var på jakt utan att jag själv insett faran?
Jag skakade av mig den paranoida känslan och steg ur bilen, bestämd i övertygelsen om att
Mats var en mycket lojal hantlangare. Han var en före detta datasnubbe vars företag störtat
samtidigt som luften pös ur Jonas Birgerssons IT-ballonger. Istället för att skaffa sig ett
anständigt arbete hade han nu under en räcka år ständigt släppt det han haft för händerna och
gjort brandkårsutryckningar varje gång jag kallat. Oftast med uppdraget att växla in bankernas
prydliga postväxlar mot växlingskontorens besudlade och mindre hedervärda kontanter.
– Vad behöver du passet till, frågade Mats med en blandning av nyfikenhet och skepsis.
Samtidigt utan förväntningar om ett sanningsenligt svar.
– Jag har en deal i Belgrad och jag vill inte dra dit på mitt eget pass. Samtidigt är den för bra för
att jag ska missa den.
Mats slängde spontant en misstrogen blick mot mig, övertygad om att Belgradstoryn var båg.
Istället var mitt löfte om feta provisioner det viktiga och då fick sanningen stå åt sidan. Han var
där för stålarnas skull och gav fullständigt fan i vad passet skulle användas till. Något jag var
fullständigt klar över.
– Jag har en polare som känner en kille i Falkenberg. Han verkar stämma bra in på
beskrivningen och är i superkris.
– Problemet är att jag faktiskt inte vet exakt hur länge jag kommer behöva passet, men jag är
beredd att pröjsa femtio lock för att ha det i tre månader. Dessutom kan jag betala tjugofem papp
i månaden om han har ett betalkort som jag kan använda. Naturligtvis kan du och din polare
räkna med en rejäl sudd om ni syr ihop det. Men det är djävligt bråttom, jag måste ha det i
morgon.
Mats lyssnade uppmärksamt och svaret var allvarligt;
– Jag kör upp och träffar snubben i Falkenberg redan i kväll. Jag tror att det löser sig.
Mötet med Åström var över på mindre än tio minuter.
Trots att det var kväll och klockan passerat åtta tvingades jag till ytterligare ett möte. För andra
kvällen i rad såg jag mig nödsakad att ringa advokat Lundman.
– Förlåt att jag stör dig ikväll igen, men jag måste träffa dig. Kan du komma över till kontoret en
kort stund?
39