Maffians Bankir

Ännu en gång förbannade jag att jag tackat nej till sömnmedicinen och inte hade några
öronproppar till hands. Sedan avbröts jag plötsligt i tankarna av funderingarna kring dem jag
lämnat bakom mig. Utan att varken förklara eller ursäkta, utan en möjlighet att ta farväl.
Min resa kan å ena sidan betraktas utifrån. Som när solen värmer och strålar över drivhuset fyllt
av prunkande grönska, omgivet av tuktade buxbomshäckar, väldoftande rosor och dignande
fruktträd.
Å andra sidan kan samma resa skildras inifrån, i ett hermetiskt tillslutet glashus med
genomträngande stank av förmultnad jord och förruttnelse. Perspektiven skiftar. Härifrån syns
bara stålgrå skyar och hörs regnets oupphörliga smatter mot glaset. Utsidans ogästvänliga
upprördhet överträffas bara av insidans ständiga påminnelse om kretsgången där allt liv
långsamt bryts ner.
Det var där och då jag beslöt mig för att skriva ner min historia. Oavsett vart själva skrivandet
skulle ta mig.
5