Maffians Bankir

Kapitel 32
Jag flög upp och satte mig rak i sängen när telefonen ringde. Promenaden och lunchen med
Lundman hade krävt en stunds vila och vanan trogen hade jag ännu en gång slocknat fullt
påklädd ovanpå överkastet.
Precis innan lunchsiestan hade jag prövat att ringa Louise. Dock utan resultat. Den enda
avsikten som jag haft var att få bekräftat det vi var överens om. Att vi båda var införstådda med
att vårt förhållande verkligen var över. Samtalet som nu lyckats få mig klarvaken kom inte från
Louise. Den manliga rösten var helt obekant.
– Mitt namn är Hans Jürg Weibel! God vän till professor Grey. Han gav mig ditt nummer,
avslutade den knarrande och opersonliga rösten.
– Tack för att du ringer. Det är nämligen så att.., inledde jag, men avbröts nästan omgående av
en fräsande doktor Weibel.
– Det här är ingenting som lämpar sig att diskuteras över telefon. Har du tid att träffa mig?
– Naturligtvis. Jag har ingenting inbokat. Föreslå tid och plats så kommer jag, svarade jag
aningen indignerat.
– Hur passar klockan två imorgon? I foajén på Hotel Central Plaza om du vet var det ligger?
Det finns en soffgrupp alldeles till vänster om ingången. Jag kommer att vara där. Jag är något
gråhårig och strax över sextio.
– Det passar mig bra. Jag kommer, svarade jag.
Doktor Weibel avslutade samtalet på samma sätt som Pero Grujic alltid gjort med att utan
minsta ansträngning till artighet lägga på luren. Jag såg förbryllat på mobilen som jag
fortfarande höll i min högra hand. Vilket överlägset djävla kräk var den enda tanke som for
genom huvudet kort innan jag somnade om. Förhoppningsfullt önskade jag att istället få
återvända till drömmen från natten innan. Den om henne.
Siestan blev snarare två än en timme lång. Förvisso drömlös men inte desto mindre välbehövlig.
Kombinationen av alla problem i Sverige med att jag var förhindrad från att agera i mitt eget
namn stressade mig. Dessutom skulle jag nu snart tvingas att avslöja min rätta identitet för
Grey. Jag oroades över vilken betydelse det skulle komma att få och i vilken utsträckning det
skulle kunna påverka Greys syn på det fortsatta arbetet med målningen. Jag släntrade ur sängen
och tog mig rakt in i duschen i ett försök att spola av mig de annalkande ångestkänslorna innan
de hunnit få fäste. Jag kände mig fortfarande trött och seg efter min alltför långa powernap.
Så snart jag kommit ur duschen drog jag på mig ett par jeans och en skjorta och gick över till
Lundmans rum.
244