Maffians Bankir

Lundman betraktade mig med uttryckslöst samtidigt som han konstaterade att jag sakta börjat
inse hur verkligheten såg ut.
– Du måste se till att behålla kontrollen, lät han inskärpa ytterligare en gång strax efter att vi
passerat glaskarusellen och stod vid trottoarkanten utanför banken.
I samma stund som vi klev in i taxin för att ta oss Thalwil slog de fyra sig ner på Eric Anderson
hotellrum.
– Är vi överens om att det är rätt målning, frågade han spänt med pannan i djupa veck.
– Otvetydigt, svarade österrikaren klanglöst. Jag stämde av de fem referenspunkter som vi
skulle kontrollera. Enligt min mening råder det inget som helst tvivel. Den är rätt. Du kan på
mitt ansvar bekräfta äktheten till uppdragsgivaren.
Ännu en gång lät Anderson blicken svepa förbi de övriga.
– Så vad säger ni? Fem miljoner är ett förhållandevis lågt pris. Även om det strider mot
principen att inte betala för något som redan tillhör vår uppdragsgivare. Det jag egentligen
menar är att det kan bli onödigt stökigt att försöka ta tillbaka den på annat sätt.
Mannen med det skrynkliga ansiktet och gråborstiga ögonbrynen nickade instämmande.
– Det borde vara betydelselöst att vi tvingas lösa ut den. I ett avseende har ju den där svensken
faktiskt rätt. Målningen är ovärderlig. Dessutom kan vi knappast lasta honom för den historiska
bakgrunden.
Efter ytterligare en kvarts överläggning och diskussion hade de fyra enats och Anderson lyfte
luren
– Du kan hälsa Wien att vi kan återfå den för en i sammanhanget obetydlig summa. Om
det accepteras från deras sida vill jag att fem miljoner euro överförs och görs omedelbart
tillgängligt.
Han tystnade och tyckte sig höra hur mrs Davies rådslog med sig själv innan hon svarade.
– Okej! Jag hör av mig inom ett par timmar. Om jag får klartecken låter vi vår man på Bank
Leu ta hand om avtalsskrivning och hantering av betalningen. Jag hör av mig så snart jag vet,
svarade hon och avslutade motvilligt med att tacka för ett väl utfört arbete.
På MIS i Thalwil satt juristerna Lundman och Baumert försjunkna i avtalsskrivandet. Jag log
för sig själv. På något slags kollegialt sätt hade de funnit varandra och förde oavbrutet kreativa
diskussioner kring avtalskonstruktionen. Jag trummade med fingrarna mot bordet och upptäckte
samtidigt hur känslan av att vara överflödig gjort mig rastlös. Utan större entusiasm sökte jag
mig därför de två våningarna upp till Carl Hässlers kontorsrum.
233