Maffians Bankir

och gick med bestämda steg mot sovrumsdörren där jag vände mig om.
– Det kan du ge dig fan på att jag ska göra, röt jag och smällde igen dörren så speglarna i
skjutgarderoben skallrade.
Två Stilnoct och dryga kvarten senare somnade jag efter att ilsket ha konstaterat att det inte
fanns utrymme för någon valpdjävel i min plan. Louise däremot låg klarvaken. Tårögt stirrande
ut i mörkret tills långt in i natten.
Trots att vi sprang förbi varandra i köket lämnade jag lägenheten utan så mycket som ett
god morgon eller hej då. På vägen ut plockade jag åt mig ett tomt vitt kuvert från översta
skrivbordslådan och stack det i fickan på den marinblå vindtygsjackan från Ralph Lauren
som jag dragit över axlarna. Klockan hade precis passerat åtta när jag gick tvärs över gågatan
och in på det anrika Café Hollandia. Med sex frallor och tre kanelsnäckor fortsatte jag sedan
vandringen mot P-huset Anna och konstaterade lugnat att den gråa Volvo som dagen tidigare
fångat min uppmärksamhet nu var försvunnen.
Bilfärden hem till föräldrarna gick betydligt snabbare än vad jag hade räknat med och E 6:an låg
nästan fri från trafik under den tidiga lördagsmorgonen. 20 minuter senare var jag framme.
Det vilade ett behagligt lugn över det lilla avsomnade samhället. En gång i tiden hade här
funnits livsmedelsaffär, bibliotek, post och konditori. Med tiden hade allt avvecklats och
försvunnit men nu hade exploateringen åter skjutit fart. Markarbeten för de nya villorna var i
full gång och väggelement till en ny stor ICA affär hade helt nyligen levererats. Den slumrande
byn var på väg att åter väckas till liv.
Jag möttes som vanligt av båda mina föräldrar vid dörren och min mor skyndade sig att ge mig
en varm och hjärtlig kram. När min far sträckte fram handen i en mer reserverad hälsning valde
jag att böja mig fram och ge honom en kram istället. Trots all skit jag förorsakat mina föräldrar
önskade jag att de förstod hur mycket jag egentligen älskade dem. Det var faktiskt bara här jag
kände mig riktigt hemma. Ingen annanstans.
– Har du nu gjort sådär med håret igen, kommenterade min mor utan att jag svarade henne.
Istället sträckte jag över påsarna från Hollandia och gick tillsammans med dem ut i köket. Så
snart kaffet var klart slog vi oss alla tre ner runt köksbordet.
– Jag har löst lånet hos Handelsbanken, inledde jag belåtet.
– Och hur vet vi det, frågade min far med berättigad misstänksamhet.
– Här, svarade jag och drog fram en blå plastmapp.
– Här är borgen som ni skrev under tillsammans med alla lånehandlingar och kvitton.
93