Maffians Bankir

– Jag antar att du inte är särskilt intresserad av de här, sa jag med ett skevt leende.
– Knappast, svarade Lundman och tog upp Den klassiska konsten av Wölfflin ur sin väska. Jag
tror att jag föredrar den här. Det känns viktigare att förkovra sig i konsten.
– Jo det är klart. Du har ju blivit en av de stora aktörerna på marknaden, kontrade jag skrattande
och gick över till mitt rum.
Jag kollade mina mail utan att hitta något viktigt. Kvällspressens nätupplagor var lika
intetsägande som vanligt och nyhetstorka tycktes följa i spåren av värmen. Kort sagt hade
ingenting hänt och just nu var det i sig alldeles förbannat goda nyheter. Ännu hade ingen av
de grävande journalisterna och kriminalreportrarna skrivit så mycket som en rad om mitt
försvinnande. Det lugnade mig. Returresan till Sverige skulle kännas betydligt besvärligare om
jag visste att en hel nation var på sin vakt och höll utkik. Nej, allt tidningarna skrev var precis
lika ointressant som vanligt. Möjligen undantaget Expressens kostråd med vars hjälp utlovades
en rejäl viktminskning på en månad. För några korta sekunder funderade jag över att maila
Anderson en kopia av artikeln.
Tankarna kring Cecilia tog långsamt över och fick mig att åtminstone tillfälligt överge jakten
på nyheter. Trots att det ännu inte hunnit gå en vecka och trots att jag visste så lite om henne
såg jag henne fortfarande tydligt framför mig. Bilderna dröjde sig kvar och vägrade försvinna.
Leendet, kyssarna på Bahnhofplatz och skratten när vi vandrat längs Niederdorfstrasse.
Saknaden efter henne slet tag och drog mig sakta i bitar. Även om det inneburit att sätta allting
på spel var jag beredd att ta mig till Sverige enbart för att få träffa henne. Samtalet från Carl
Hässler väckte mig brutalt ur dagdrömmen.
– Du hade sökt mig, sa schweizaren.
– Jag undrar om du möjligtvis skulle kunna svänga förbi Savoy. Det finns någonting som jag
skulle behöva din hjälp med.
– Inga problem, jag kan vara på hotellet om en halvtimme, svarade Hässler som var på fortsatt
gott humör efter den lättförtjänta halvmiljonen.
– Möt mig utanför huvudentrén Parkera vid Guccibutiken så kommer jag ner. Ring mig när du
är där.
– Vi ses. Jag kommer, svarade Hässler förväntansfullt.
Innan jag släckte ner datorn gick jag tillbaka in på min mail. Jag läste dikten som jag skrivit
dagarna innan men sedan hade beslutat mig för att inte skicka. Efter att ha fyllt i hennes
mailadress övervägde jag kort mitt nästa steg innan jag klickade send.
266