Maffians Bankir

Eric Anderson slog sig ner på en bänk utanför ingången till S:t Peters Kirche. Mindre än ett par
kvarter från Savoy. Ur kavajfickan plockade han fram mobilen och slog det förprogrammerade
numret. Samtalet besvarades nästan omedelbart.
– Han kom! Vi har etablerat kontakt och allting löper enligt plan. Vi samlas halv åtta. Han
kommer att dyka upp tillsammans med sin advokat klockan åtta.
Anderson log nonchalant samtidigt som han besvarade följdfrågan;
– Nej vi har ingen koll på vem advokaten är, men troligtvis är han svensk. Det saknar ju all
betydelse, eller hur?
Han kostade på sig ett leende efter att ha knäppt av samtalet. Så här långt såg han inga problem
och lutad mot bänkens ryggstöd fylldes hans ögon med ett ruvande mörker. Inte ens minsta
antydan till misstänksamhet hade framskymtats hos svensken.
Eric Anderson satt omgiven av tre män när jag med Lundman släntrade in genom dörren
till hotellbaren. Utöver mannen som vi mött redan tidigare under dagen hade det tillkommit
ytterligare två. Båda såg ut att vara i Lundmans ålder och gav ett mycket välstädat och
oklanderligt intryck. Ofrivilligt men intuitivt gjorde jag min sedvanliga snabbanalys. Gruppen
som omgav Anderson framstod som ett kompetent och homogent team som med största säkerhet
utgjorde en högt värderad enhet hos det multinationella fraktföretaget Greenwood. Jag beställde
sedan en Heineken åt mig själv medan Lundman mera kräset letade sig fram till rätt singlemalt.
Under en längre stund uppehöll sig de fyra som omgav Andersons vid att diskutera det
internationella ränteläget, komplicerade derivataffärer och alternativa placeringsmöjligheter. Det
var först när samtalet gled över till att handla om fotboll som jag kände mig någorlunda kapabel
att kasta mig in i diskussionen.
Samtliga kring bordet enades snabbt om att kvalitén på Premier League bars upp av utländska
importer. Jag övertog sedan taktpinnen och hävdade med stor emfas att Sven-Göran Ericsson
var den som lyft den engelska landslagsfotbollen. Att England nu missat att kvalificera sig till
det senaste mästerskapet berodde uteslutande på att man inte var bättre så. Istället hade man
alltsedan VM guldet 1966 levt kvar i villfarelsen att man fortfarande var en världsnation inom
fotbollen. En efter en tvingades de övriga runt bordet att högst motvilligt ge mig rätt i kritiken.
Samtalet återgick därefter till att fortsatt handla om ekonomi, men nu ur ett globalt och mera
övergripande perspektiv. Anderson var diskussions centralfigur och ledde den insiktsfullt som
en slags professionell moderator. Det tycktes råda en total enighet bland de fyra kring de tydliga
tecknen på överhettning såväl inom EU som i världsekonomin.
– Det är ju faktiskt den egentliga orsaken till varför vi är här, fastslog Anderson. Alla negativa
226