Maffians Bankir

Strax till vänster om de mediokra oljorna var några mindre och opretentiöst inramade
kopparstick upphängda. Jag tyckte mig ha sett ett av motiven, men ändå inte. Storleken var
något mindre än ett A4-ark, färgerna i det närmaste urblekta och inramningen den enklast
möjliga. Någonstans, väl gömt i det inre tyckte jag mig känna igen tavlan, men ändå inte.
Någonting avvek och överensstämde inte med mina egna minnesbilder. Efter att kort ha sneglat
mot klockan upptäckte jag att dryga timmen försvunnit till absolut ingen nytta alls. Jag tackade
för mig och slängde samtidigt en sista längtansfylld blick mot takkronan. Därefter gav jag mig
åter ut i den skoningslösa hettan och gick i skydd av de skuggande fasaderna bort mot bilen.
Först sedan jag kommit fram, klivit in och satt nyckeln i tändningslåset slog det mig. Med
uppspärrade ögon stirrade jag ut genom framrutan med oseende blick. Efter att helt ha förlorat
kontrollen drämde jag näven hårt i ratten och skakade vildsint på huvudet samtidigt som jag
skrek rakt ut:
– Vad fan det är ju, nej det kan det inte vara, det är för helvete helt omöjligt!
Jag vräkte upp dörren vid förarsidan utan att ägna minsta tanke åt den gröna Volvo som i sista
sekund lyckades väja. Dessutom gav jag fullständigt fan i den långa harang av svordomar
som volvoägaren lät avfyra genom den till hälften nedrullade rutan. Jag sprang tillbaks utan
att varken känna eller påverkas av den tryckande värmen och bokstavligen slet upp dörren
till antikaffären. Med den plötsliga och överfallsliknande återkomsten lyckades jag nära nog
skrämma slag på det åldrade biträdet.
– Jaså, du ångrade dig, lyckades hon flämtande haspla ur sig med en utdragen suck av lättnad
efter att ha känt igen mig.
– Det hänger ett kopparstick därborta som jag fastnade för, svarade jag och klev med bestämda
steg fram för att resolut haka ner det. Innan den vettskrämda kvinnan ens hunnit reagera stog jag
åter framme vid disken. Nu med kopparsticket i handen.
– Hur mycket vill ni ha för det här?
– Vi begär femhundra för det, men som gammal kund kan du få det för fyrahundra, svarade hon
ansträngt efter att endast hjälpligt ha återhämtat sig från chocken.
Jag fiskade snabbt fram en femhundring ur fickan och slängde den på disken.
– Tack så mycket, det är jämnt. Nästa gång kan du kanske ge mig ett schyst pris på lampan
istället, sa jag med mitt sneda rovdjursleende. Bry dig inte om att slå in den, jag tar den som den
är.
Med samma hastighet som jag återvänt försvann jag åter ut ur butiken. När jag klev in i
bilen och vred om nyckeln drog jag samtidigt upp luftkonditioneringen till maxkyla. Jag
15