Maffians Bankir

allt starkare förnimmelse av tillfredsställelse. Innehållet i Skatteverkets flersidiga promemoria
hade faktiskt överträffat alla hans förväntningar. Han beslöt att skriva ut en kopia, bara för sina
egna ögon och för att ta med hem som kvällslektyr. Medan skrivaren spottade ut de fulltecknade
sidorna anade han känslan av revansch med tydliga inslag av förnedrande hämnd. Den han
skulle få uppleva vid mötet med pressen när han slutligen gavs chansen att visa upp sig som den
kompetenta jägaren och skickliga utredaren.
Hon skulle se det, han visste att hon skulle följa allt i målet. Hon skulle smärtsamt få åse när han
fällde kräket och åsnan som hon en gång valt framför honom. Nu skulle han verkligen visa hur
fel hon haft.
Klockan var kvart över fem när jag rullade in med jeepen och mötte Pero i den lånade
Audikombin på parkeringen bakom Tomelilla Sparbank. Precis som vid alla tidigare tillfällen
möttes jag i dörren av Sven Persson, chef över bankens företagsavdelning. Inspirerad av
en outgrundlig och enligt min uppfattning helt obegriplig kärlek till Tomelilla slet Persson
entusiastiskt med det fullkomligt orealistiska målet att utveckla den avsomnade avkroken till ett
svenskt Silicon Valley.
Min relation till banken hade knappast inletts under de lyckligaste av omständigheter, där allt
tagit sin början när ett nystartat belysningsföretag beslutat att etablera sig i Tomelilla. Företaget
hade flyttat in och blivit hyresgäst i en av mina fastigheter. En tom industrikåk som jag fått på
köpet i samband med en skalbolagsaffär.
Belysningsföretagets etablering och expansion hade därefter, främst genom Sven Perssons
ivriga utlåning, skett med raketfart. Ingen och allra minst bankens styrelse hade hunnit uppfatta
vad som egentligen hänt och än mindre kunnat eller hunnit vidta åtgärder för att minimera
förlusterna av Perssons optimistiska tilltag. Först efter ett halvår hade bankstyrelsen och
dess revisorer kommit i kapp och på allvar tvingats inse vad man egentligen gett sig in i.
Mångmiljonkrediterna till belysningsföretaget var ett led i ett massivt bedrägeri mot banken,
där företagets fyllda orderbok snarast kunde liknas vid en önskelista och där de armaturer
som tillverkats var såväl otjänliga som osäljbara. De nya investerarna och delägare som
bolagsledningen sagt sig ha existerade endast i bedragarnas sinnevärld.
Inledningsvis var utvecklingen i Tomelilla både okänd och helt ointressant för mig. Särskilt
eftersom jag vid samma tidpunkt ägnade all tid åt bolagsaffärer som gav minutsnabba
miljonintäkter. Först när Fredrik Jansson berättat om de uteblivna hyresintäkterna
uppmärksammades jag på problemen i Tomelilla samtidigt som det rört sig om så blygsamma
64