Maffians Bankir

hon berättade i vart fall tillräckligt för att jag ska kunna svara på frågan som du ställde i morse.
Tyvärr är det som du hört ryktesvägen sant, avslutade hon och såg på mig med sorgsen min som
snabbt övergick i allvar. Jag hoppas du förstår att du skadar mig för alltid om det här läcker ut.
Långt värre än du lyckades med när du bara slutade att höra av dig.
Jag mötte hennes blick och såg henne djupt i de melerade ögonen. Hon hade tagit en för henne
omotiverad risk och med berått mod satt större delar av sin karriär på spel. För min skull. Att
svika det förtroendet var uteslutet. Beskedet hon levererat och sättet det gjorts på fick mig att
känna mig döende i alla obotliga sjukdomar samtidigt. Några ytterligare diagnoser behövdes
inte, nu var jag helt förvissad om hur ända in i helvete illa jag låg till.
– Jag lovar att allt som du sagt stannar hos mig. Ingenting av det du berättat kommer gå vidare,
jag kommer inte ringa dig fler gånger och aldrig nämna ditt namn, sa jag och slängde en
bekymrad blick mot klockan.
– Tack för att du berättade, avslutade jag och såg henne åter i ögonen.
Hon la sin vänstra arm på min
– Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, jag kan bara önska dig lycka till, avslutade Anna-Carin och
öppnade bildörren.
– Bara en fråga till, sa jag och lutade mig oroligt framåt.
– Har du någon aning om när ett eventuellt tillslag kommer ske, frågade jag utan att förvänta
mig något svar.
– Jag vet inte, men snart, kanske mycket snart.
Jag nickade uttryckslöst förstående. Medan bildörren sakta gled igen kände jag hur hela
tillvaron raserats. Verkligheten hade hunnit ikapp och förbi mig och jag var från och med nu ett
fritt villebråd.
Jag förblev sittande i bilen på parkeringen bakom Hilton en lång stund efter att hon lämnat.
Hur länge jag satt där vet jag inte, kanske en kvart, kanske två timmar. Jag har ingen aning. Det
förödande besked som nått mig skulle tvingat varje klarsynt människa att se sig besegrad och
kapitulera. I desperation frågade jag mig om jag nu kommit till det definitiva slutet och nått
mitt hit men inte längre. Jag stred för att frigöra mig från de destruktiva tankar som med ökad
intensitet vällde över mig. Jag kämpade emot, för att till slut tvingas ge vika för den stegrande
stress och ångest som alltid visat sig övermäktig.
Klockans timvisare rörde sig med sekundvisarens hastighet, kroppen var som ett timglas där den
avsmalnande midjan plockats bort och sanden gavs fritt fall. Ett polisingripande nu kunde inte
sluta i annat än katastrof och undergång.
32