Maffians Bankir

fruktlösa försök att återskapa och rekonstruera den hjälplöst eftersatta bokföringen. Det val som
jag nu motvilligt hade ställts inför gav mig ingen orsak att le och än mindre att känna något
lugn. Tvärtom.
Jag kastade en orolig blick mot det blyinfattade fönstret som vette ut mot den vitkalkade mur
och som omgärdade kyrkogården. Känslan av att vara omringad och infångad växte sig allt
starkare. Möjligheten att genom andliga övningar och asketisk botgörelse ställa allting till rätta
var sedan länge passé. Inför Gud och under hans granskande blick var jag ingenting annat än en
enkel sybarit som alltid låtit prioritera den personliga tillfredsställelsen och egot.
Jag hade svurit att ta mig an projekt vedergällning så snart domen mot mig hade kommit. Då
hade jag inte räknat med att domen skulle innebära en långvarigt fängelsepåföljd. Ett straff
som var tillräckligt långt för att åklagaren omedelbart skulle komma att begära mig häktad på
flyktfara och sannolikt kunna klara av ro det i hamn. Oavsett ett överklagande var min tid i
frihet räknad och det val som jag så innerligt hade bett om att få slippa låg nu för mig fötter.
Bilden av en mördad Lundman blixtrade förbi. Händelsen hade sopats under mattan eftersom
angivaren av brottet saknat all trovärdighet. En avsaknad som skapats av alla de vägval som lett
till att mitt liv kantats av lögner och svek. Ointresset över vad som hänt advokat Lundman hade
inte i första hand berott på Lundman själv, utan på mig. De icke trovärdiga vittnet som anmält
händelsen.
Jag kände gråten stiga i halsen för att lika snabbt kvävas av ilska och frustration. Det var
inte mitt djävla fel att polisen hade gett fan i att inleda förundersökning kring Lundmans
försvinnande. De borde ha förstått och insett att advokaten inte självmant höll sig undan. Trots
det hade ingen lyssnat.
Istället väntade ett straff på tre och ett halvt år vid en tidpunkt då varje sekund i frihet var
ovärderlig för att klara skapa ordning i det kaos som omgav mig.
Domstolens kraftfulla utslag hade sänkt mig, precis som en rak höger från ingenstans.
Omtöcknad och illa medfaren hade jag ännu en gång lyckats att kravla mig upp och klarat av att
ta mig upp på nio. Hängande mot repet, det genomfrusna dörrhandtaget, insåg jag att ytterligare
bakslag utan vidare skulle skicka mig rakt in i evigheten. För ett ögonblick grep paniken tag i
mig och jag såg mina motståndare komma från alla håll. Ivriga att utdela det avgörande slaget.
För några sekunder glömde jag ännu en gång var jag befann mig. Mina blodfattiga läppar
förvandlades i ett rakt beslutsamt streck.
– I helvete heller, väste jag mellan sammanbitna tänder.
Den plan som jag redan hade dragit upp fanns där för att fullföljas. Ingen och ingenting skulle
320