Maffians Bankir

– Men otroligt dyr, skyndade sig Cecilia att inflika.
– Det beror väl var på Bahnhofstrasse man väljer att handla, svarade jag och sneglade
demonstrativt mot hennes kassar. Ju längre upp och desto närmre Paradeplatz, ju dyrare är det.
Men det tycks du redan ha kommit på, avslutade jag småskrattande och såg henne i ögonen.
Samtalet om shopping avbröts av kyparen som kom och tog upp Cecilias beställning. Hon följde
mina rekommendationer och efter att ha frågat henne om vad hon ville dricka bad jag kyparen
att ta in en flaska Chablis. Så snart han lämnat bordet återupptog jag samtalet.
– Är du här ensam eller har du din man med dig, frågade jag i ett utstuderat taffligt försök att få
veta mer om henne.
– Nähä du! Jag åker hit själv för att få koppla av och njuta ett tag. Dessutom är jag lyckligt
singel. Och du själv? Har du kommit hit ensam?
Jag svalde och kände ett stråk av osäkerhet inför vad hon ville veta och hur mycket jag skulle
våga avslöja.
– Jag kom hit själv men min advokat dyker upp strax efter lunch imorgon. Sen blir det jobb för
hela slanten, svarade jag och gav henne en min av lätt uppgivenhet.
– Det låter som spännande affärer. För det är väl det man ägnar sig åt när man är här, svarade
hon konspiratoriskt.
– Kanske det, svarade jag och behöll blicken riktad mot henne.
– Och vad gör du när du inte är här i storaffärer, fortsatte hon.
Jag tog ännu en klunk av vinet innan han svarade;
– Jag är delägare i ett företag i Malmö som huvudsakligen sysslar med skatteplanering.
Det svar som jag alltid gav och som jag utan att ha reflekterat närmare över ansåg låg hyfsat
nära sanningen.
– Jag förstår. Så nu är du alltså här för att ta hand om pengarna som är bortplanerade från
Sverige, frågade hon leende samtidigt jag kunde notera hur hon studerade min reaktion.
– Inte riktigt så, men ändå någonting ditåt, svarade jag och höjde sakta glaset i en skål.
Över glaskanten såg jag henne och våra blickar möttes. En kort tystnad av märkbar förlägenhet
uppstod. Jag bröt den med blicken stadigt vilande mot hennes ögon.
– Hur trivs du med att driva butik, frågade jag.
Ett leende spreds snabbt över hennes läppar innan hon svarade skrattande.
– Ärligt tala! Inte alls! Jag är förbannat less på kunder, säljare och på alla andra som tycks leva
bara för att klaga. Helst skulle jag vilja göra någonting helt annat. Kanske sälja butiken och
börja plugga. Jag fyller trettio i höst och om jag ska hinna hitta på något nytt så känns det som
om det är hög tid nu.
200