Maffians Bankir

du stannar och hjälper henne, avslutade Persson utan att lägga märke till min missmodiga blick
på klockan.
Jag hade hoppats att kunna lämpa skiten i knät på Persson för att därefter snabbt återvända
till Malmö. Istället tvingades jag nu att stanna kvar. Något som skulle innebära ytterligare
ovälkomna förseningar.
Banklokalen var full av kunder som till sin stora förtret såg en av de två öppna kassorna
dras igen när nu istället mina konstaffärer gavs högsta prioritet. Pero och jag fick lyckligtvis
omedelbar assistens av den vid kroppsarbete vana bondsonen Persson som i ett huj slängt av sig
kavajen. Med samma snabbhet och effektivitet som när skörden ska bärgas bars tavlorna in och
ställdes uppradade längs väggen i rummet bredvid bankvalvet.
– Jag måste tyvärr lämna er nu. Tomelilla spelar hemma och banken är matchvärd, sa Persson
sorgset efter att han sneglat på klockan.
Jag förstod att han mycket hellre velat stanna kvar för att diskutera framtiden med mig. Kanske
skulle det gett honom en välbehövlig dos lugnande framgångsvalium. I bästa fall ett minsta
tecken som visat att banken inte klivit ur askan i elden när man gång efter annan beviljat BTJ
Holding de nya krediterna. Kanske något att hålla fast vid i hoppet om att banken även nästa
säsong skulle ha tillräckligt kvar av sitt egna kapital för att åtminstone kunna skänka ytterligare
en boll till den lokala fotbollsföreningen. Prognosen för att ett sådant investeringsutrymme
skulle finnas var i detta nu högst osäker. Nu satt istället jag och Pero Grujic med den
medelålders kassörskan Els-Marie. Målning efter målning bockades av mot SEB:s depåkvitto
och kassörskan tillstod att ingenting av det hon såg påminde om det Österlenmåleri som hon
ägnat vårens alla tisdagar åt. Hedrad över uppdraget och tacksam att slippa det monotona
kassaarbetet uppvisade hon entusiastisk noggrannhet inför uppgiften.
– Och vad har vi här då, frågade den protokollförande kassörskan.
– På SEB:s kvitto kallas den Skördetid, själv kallar vi den Hösten. Skriv Skördetid så vet vi
att det är samma tavla, svarade jag irriterat över den ytterligare försening som frågorna och
nyfikenheten hos bankkärringen förorsakade.
– Varför har ni inte angett namnen på konstnärerna, fortsatte hon näsvist medan hon fingrade
nervöst på knytblusens krage.
Jag beslöt att slänga till henne ett svar för att få henne att knipa käft och istället koncentrera sig
på att få skiten avklarad.
– Eftersom de flesta av tavlorna är osignerade har vi valt att inte spekulera. Hösten är troligtvis
ett originalverk av van Gogh. Men det krävs stor expertis för att få det fastställt, svarade jag
68