Maffians Bankir

åda varit väl medvetna om hotbilden, även om advokaten vid mer än ett tillfälle hade ifrågasatt
den. När vi diskuterat eventuella fysiska hot hade vi aldrig ens tänkt tanken att Lundman skulle
kunna komma att bli måltavlan. Utgångspunkten för vårt resonemang hade hela tiden varit att
något skulle kunna drabba mig. Efter nästan trekvarts bilfärd och halvvägs in i Basel plockade
jag fram mobilen och ringde professor Grey.
– Jag vill inte gå in på några detaljer över telefon. Det har hänt en del som tvingar mig att
omedelbart åka till Sverige. Jag ringer dig imorgon förmiddag, så snart jag vet närmare besked.
Samtalet med Grey var över på mindre än en minut.
Framme på stationen i Basel löste jag biljett med första tänkbara tåg ut ur landet. Lättat
konstaterade jag att det mindre än en timme senare avgick ett tåg till Hamburg. Efter byten
och med den första delen i enkel sovkupé skulle jag vara framme i Köpenhamn klockan nio
påföljande morgon. Jag betalade biljetten kontant och gick därefter iväg för att leta rätt på en
telefonautomat.
Jag tvingades nu ringa att tre samtal och vände mig till de tre personer vars hjälp jag nu behövde
mer än någonsin tidigare. Alla tre svarade och lovade att finnas på plats. Vi beslöt därför att
träffas kvart över nio utanför Forexkontoret på Köpenhamns Hovedbangård.
– Jag kommer med tåget från Hamburg, förklarade jag för Mats Åström. Om det skulle vara
försenat så säg till Fredrik och Pero att de väntar. Det är riktigt skarpt läge! Prata inte med någon
om var du ska och försök se till att hålla tiden. Det har hänt en helvetes massa som jag inte kan
ta över luren.
När tåget rullade ut från perrongen i Basel sträckte jag fram biljetten och visade oroligt Joakim
Carlssons pass för det som jag hoppades skulle bli sista gången. Först då kom reaktionerna
över allt som utspelat sig under de senaste timmarna. Jag var den skyldige och det var mitt fel
och ingen annans att något hade hänt med Lundman. Advokaten som under flera år axlat och
hanterat all skit i spåren av mina affärer hade nu dessutom fått betalat priset och kanske fått
plikta med sitt liv. Försökte slå ifrån mig tanken på att han skulle vara mördad, för vem skulle
ha intresse av det?
Trots rälsskarvarnas monotona hamrande förblev natten sömnlös medan necessären med
sömntabletter låg säkert inlåst på Zürich centralstation. Dessvärre skulle inte ens en kraftig
överdos klarat att bedöva eller frigöra mig från stresspåslaget. Ingenting kunde på medicinsk
väg ha sänkt mig till en nivå där jag klarat av att somna. Tågresan utvecklades istället till en
kamp mot alla inre demoner.
272