Maffians Bankir

det gäller och framförallt var hit ligger, svarade Lundman.
– Var hit ligger vet bara du och jag. Hit är i Zürich. När du väl är här kommer jag att förklara
vad som gäller och ge dig hela bilden. Om inte förr så kommer du då att förstå hur stort mitt
förtroende för dig är. Jag var inne och kollade på nätet i morse och det går en SAS-kärra från
Köpenhamn 09:15 i morgon. Tror du att du hinner ta den?
– Jag ska bara ordna med passning av katterna. Det löser sig. Jag ringer och bokar flyget så snart
vi lagt på. Vart ska jag ta vägen när jag kommit till Zürich?
– Ta en taxi till Hotel Savoy och fråga efter en Mr Carlsson. Lämna din vanliga mobiltelefon
hemma. Den är helt säkert avlyssnad vid det här laget. Ge den till Jansson och låt honom hålla
koll på alla inkommande samtal.
– Hur länge stannar jag och hur är vädret?
– Stekhett och packa för en vecka. Det kan bli kortare, man vet aldrig.
Ett kort vi ses avslutade samtalet.
Jag öppnade de båda Tumiväskorna och hängde upp alla kläder prydligt i garderoben. Känslan
som infann sig var att vistelsen i Zürich för min egen del skulle kunna komma att bli långvarig.
Mycket långvarig. Som utlovat ringde jag därefter professor Grey och lämnade en uttömmande
rapport över samtalet med mrs Davies.
– Ungefär som förväntat, sammanfattade Grey kort.
Så snart uppackningen avklarats befriade jag mig från slipsen och den fortfarande genomblöta
skjortan. Jag klev in och ställde mig i duschen under det ljumt strilande vattnet och lät
resdammet försvinna ner i golvbrunnen. Där ute var vädret ännu strålande vackert.
I sina slitna jeans, pikétröja och gympadojjor gav jag mig sedan ut från hotellet i riktning mot
gamla stan. Jag stannade till mitt på Münsterbrücke med Limmatfloden flytande sakta och
majestätiskt under mig. Vyn över Zürichsjön med alptopparna i fonden var mäktigt storslagen.
Jag kände mig helt plötsligt hemma. Som om det var bestämt att jag skulle stanna i Zürich. För
alltid.
Efter mitt korta stopp fortsatte jag promenaden över bron till de äldre delarna av staden.
Jag strosande längs Limmatquai och passerade de överbelamrade uteserveringarna vid vattnet.
För ett ögonblick funderade jag över att slå mig ner och äta kvällsmaten där för att samtidigt
kunna insupa solens sista strålar. Efter att ha sett mig omkring och besviket konstaterat att precis
vartenda bord var upptaget beslöt jag att avsluta sökande och istället följa bron som korsar
Limmat borta vid Hauptbahnhof. När jag sedan svängde in på Bahnhofstrasse och precis var
på väg att passera Hotel Schweizerhof slog det mig plötsligt. Jag drog mig till minnes att bara
197