Maffians Bankir

studerade noggrant det blekta och urlakade kopparsticket innan jag vände upp baksidan. Med
lägenhetsnyckeln som verktyg bände jag försiktigt upp de fyra metallclips som höll bakstyckets
gulnade pappbit på plats. Efter att ha avlägsnat det lyfte jag själva arket, kopparsticket, ur
ramen. Där, i nederkanten fann det jag sökte. Dold av en enkel passepartout fanns texten som
avslöjade namnet på såväl motivet som konstnären, Madonna med steglits av Raffaello da
Urbino. Trots den kväljande hettan kända jag hårstråna resa sig på armarna och hjärtat slå allt
snabbare.
– Det var som fan, väste jag tyst för mig själv.
Upptäckten fick tankarna att planlöst irra runt i skallen, fortfarande osäker över om den nyvunna
vetskapen var verklig eller en illusion framkallad av hettan därute. Jag nöp mig hårt i armen,
jo nog fan var det jag såg framför mig verkligt. Trots skrala konstkunskaper visste jag mycket
väl vem Rafael var, en av de stora renässansmästarna. Enligt en del den främste, större än såväl
Michelangelo och Da Vinci. Fortfarande förvirrad och omtumlad tog jag mig till slut samman
och rotade fram mobilen som i uppståndelsen trillat ned mellan sätena. Det inlagda kortnumret
gick till kontoret där jag visste att Fredrik Jansson, redovisningsansvarig i alla mina bolag, var
den som förmodligen skulle svara.
– Jag har sprungit på en grej som kommer ta resten av dan. Kan du hälsa Lundman att jag
kommer in i morgonbitti istället, sa jag bestämt utan att förvänta mig varken någon kommentar
eller svar.
Framför mig såg jag Fredrik, fullt upptagen vid datorn med att försöka få sin nittiofjärde patiens
för dagen att gå ut. Mitt antagande stämde och mycket riktigt klarades samtalet med min
frånvarande ekonomichef av på något mindre än tio sekunder.
Under den korta tid det tog att köra till Stadsbiblioteket kretsade alla tankar kring tavlan, inte på
det oansenliga kopparstick som nu låg uppbrutet på passagerarsätet. Istället tänkte jag på min
egen tavla, den jag köpt tio år tidigare, utan kunskap och helt ovetande om vad jag blivit ägare
till.
Av en ren händelse hade jag befunnit mig hos en konsthandlare på Regementsgatan när en
tysktalande man med fårat ansikten som skvallrat om ett mödosamt liv dykt upp. Med sig hade
mannen haft ett parti om tolv tavlor som han erbjudit till försäljning. Medan konsthandlaren
bestämt tackat nej hade jag bett att få titta för att till slut ha köpt hela bunten. Den gången för
en spottstyver och helt aningslös om vad det var jag fått i mina händer. Ännu en i en lång rad
liknande affärer som undantagslöst slutat i svidande förluster.
När jag flyttat in i huset tillsammans med Louise var tavlan med madonnan den enda av de tolv
som jag valt att hänga upp på väggen. Dryga metern hög och sjuttio centimeter bred beslöt jag
16