Maffians Bankir

därefter brutalt undan varje tanke på att fega ur. Jag tänkte inte förnedra henne med ytterligare
lögner.
Jag fångade hennes blick precis när hon steg av tåget. Hon strålade och var om möjligt vackrare
än som jag mindes henne. Trots att det ännu inte gått en vecka sedan vårt senaste möte kändes
det som en evighet. För varje steg som hon tog emot mig kunde jag höra mitt eget hjärta slå
allt snabbare. Hon var klädd i vita jeans med en vit topp som gjordes hennes kvinnliga former
verklig rättvisa. Över axlarna fladdrade den tunna Hermésscarfen lätt.
– Tack för att du kom, sa jag och gav henne rosen.
Hon förde den sakta till ansiktet för att förnimma doften.
– Tack för att du bad mig komma, svarade hon och gav mig en sval kyss på kinden.
I ena handen bar hon en väska. Tillräckligt rymlig för att skvallra om hennes planer på att stanna
över natten. Under några sekunder stod vi kvar på perrongen och bara betraktande varandra.
Trots allt gnissel och slammer upphörde allting omkring oss att existera. Alla ljud och yttre
intryck utestängdes av det osynliga skal som omslöt oss. Jag la armen runt hennes axlar.
– Vad känner du för att göra, frågade jag och sneglade ner på henne.
– Egentligen ingenting annat än att få vara med dig.
Hon förde åter rosen mot sitt ansikte, slöt ögonen och andades djupt.
– Jag bor borta på Marriott. Det är bara ett par hundra meter dit och de har en lounge med
underbar utsikt. Om det är okej för din del så går jag gärna dit. Jag vill helst sätta mig ner och
prata. Bara du och jag.
– Det låter som en bra idé. Jag känner inte alls för någon skränig restaurang, sa hon och lade
armen runt min midja medan hon lät mig ta hand om bagen.
Promenaden till Marriott tog mindre än fem minuter och på vägen dit lyckades hon med
konststycket att berätta allt som hon hunnit med sedan hon kommit hem. Butiken hade tagit det
mesta av hennes tid.
– Men jag hann i varje fall läsa dikten, sa hon rodnande när vi klev ur hissen på tionde våningen.
– Jag visade den till och med för min mamma och hon tyckte att den var helt underbar, fortsatte
hon med ett strålande leende. Det fick mig att känna ett kraftigt hugg i hjärttrakten.
Nu hade även hennes mamma, till råga på eländet, hört talas om Joakim. För ett kort ögonblick
förstod jag vilket helvete det skulle bli att försöka förklara och ta mig ur knipan.
Tacksamt konstaterade jag att loungen låg i det närmaste öde. Sannolikt beroende på det vackra
vädret. Strax innanför dörren satt ett asiatiskt par med Köpenhamnskartan utvecklad som
288