Maffians Bankir

Kapitel 7
Dörren gled igen med en dov duns medan han ostört slog sig ner vid skrivbordet. Till växeltelefonisten
lät han meddela att han nu skulle sitta upptagen i möte under minst en halvtimme
framöver. Därefter letade han omedelbart fram Sydsvenskans sportdel och ägnade dryga kvarten
åt intensiva studier av matchreferat och tabeller. Det var med växande ilska och irritation han
tvingades konstatera att allsvenskans topplag fortsatt att vinna, allt medan Trelleborg befanns
säkert cementerade i tabellens bottenträsk.
Frustrerad och besviken la han ifrån sig tidningen och slängde en blick ut genom fönstret.
Under ett par års tid hade han sett Turning Torso växa för att nu helt dominera utsikten. På
samma dominanta sätt som arbetsuppgifterna under de senaste månaderna fyllt datorn, belamrat
skrivbordet och stulit all hans uppmärksamhet. Han var väl förberedd inför det som väntade
och redo för sitt nästa karriärlyft. Absolut förvissad om att hans för uppgiften unika kunskaper
gjort honom till den mest lämpade för uppdraget. Självbelåtet reste han sig och vecklade ut
sin vältrimmade kropp. Han tog två steg och såg sig förnöjt i spegeln där kortärmsskjortan
avslöjade konturerna av de breda axlarna och väldefinierade triceps. När allt kom omkring
tyckte han sig faktiskt se minst tio år yngre ut än de trettiofem som prästbetyget skvallrade om.
Fylld av självbelåtenhet och tillit blickade han bort mot högarna på skrivbordet.
Omständigheterna hade fört dem samman och framtvingat deras första högst ofrivilliga möte.
Det som ägt rum arton år tidigare, vid inskrivningen till första ring på Söderslättsgymnasiet i
Trelleborg.
Han hade med minsta tänkbara marginal lyckats ta sig in på det samhällsvetenskapliga
programmet. De medelmåttiga grundskolebetygen hade definitivt inte berott på bristande
studietalang. Det var istället hans elitsatsning inom fotbollen som effektivt lagt beslag på all tid
och snott uppmärksamheten från allting annat. Trots de halvlyckade studierna, som tagit stryk
av den hårda träningen, hade han aldrig ångrat sina val. LB Carlsson, eller Lars Bertil som hans
gamla mor envist fortsatt kalla honom, var nu övertygad om att slitet var på väg att betala sig.
Redan vid inskrivningen skapade han sig den första bilden och han såg fortfarande klart den
överlägsna och arroganta djäveln framför sig. Vid första anblicken hade han förstått att han
hamnat i bänken bredvid en besserwisser utrustad med en sällsynt välsmord käft. Under de
därpå tre följande gymnasieåren hade mycket riktigt den självgoda djäveln också varit den han
utan jämförelse retat sig värst på. Kort sagt ett osympatiskt och uppnäst djävla kräk.
44