Maffians Bankir

Det vilade något rovfågelslikt över mannen vars näsa var smal och kraftigt markerad. Rynkor
likt
knivskåror korsade varandra i pannan, och det råttfärgade håret såg både otvättat och stripigt ut.
I handen höll han en pipa mellan de krökta vaxgula fingrarna som på avstånd var förväxlande
lika ett par kraftiga örnklor. Jag såg misstroget på mannen och ställde mig omedelbart frågande
inför om jag inte borde vända på klacken och gå. Efter några sekunders tvekan beslöt jag mig
för att inte dra några förhastade slutsatser och gick med bestämda steg fram till soffgruppen.
– Ursäkta men är det ni som är doktor Weibel?
– Då antar jag att du är mr Carlsson, svarade han med påtaglig kyla i rösten och blåste ett moln
av den kvalmiga pipröken över bordet.
Jag slog mig ner i soffan mittemot doktor Weibel. På behörigt avstånd från den stinkande pipan.
– Jag har förstått av min bekant professor Grey att du äger en värdefull målning och är på jakt
efter finansiering. Har jag uppfattat honom rätt, frågade han torrt som en ökenkvist och utan
minsta tecken på entusiasm.
– Precis så ligger det till, replikerade jag distinkt.
– Då föreslår jag att vi tar min bil och tar oss över till vårt kontor på Löwenstrasse. Det tar bara
ett par minuter och där kan vi tala ostört.
Weibel hade rest sig och var på väg mot utgången redan innan han hunnit avsluta meningen. Jag
hann varken svara eller reagera utan hakade istället på den långa och gängliga mannen.
Bara minuter senare parkerade Weibel den silvergrå BMW:n utanför kontorsbyggnaden på
Löwenstrasse. Den korta färden hade skett i tystnad och inte ett ord hade växlats innan Weibel
drog nyckeln ur tändningslåset.
– Här är det, sa han som en signal att kliva ur bilen och jag drog en lättnadens suck.
Savoy låg mindre än fem minuters promenadväg bort. Det innebar att jag skulle slippa att kliva
in i samma bil för att ännu en gång få uppleva den sura tobaksstanken.
Porten mot Löwenstrasse gav ett anonymt och oansenligt intryck. Weibel klev upp för den smala
granittrappan, knappade in en fyrsiffrig kod och jag hörde efter ett surrande ljud hur det knäppte
till i låskistan. Om utsidan föreföll aningen anspråkslös så var däremot verkligheten bakom
ytterdörren en helt annan.
Takhöjden gav en katedralsliknande känsla som förstärktes av väggar klädda i skiftande
carraramarmor från golv till tak. Hallen lystes upp av kristallkronor i med eklövsprismor som
storleksmässigt endast var obetydligt mindre än normalstora personbilar. Imponerad till tystnad
vandrade jag tätt bakom Weibel längs de breda orientaliska gallerimattorna i silkegohm. På
väggarna som indelats i sektioner av sirliga pilastrar hängde inte några numrerade litografier
246