Maffians Bankir

Akten som placerats mitt på skrivbordet i hans tjänsterum hade stuckit i höjden där månader
av spaning såväl fyllt bordet som merparten av minnet i hårddisken. Bland den insamlade
informationen fanns Skatteverkets hemliga förhandspromemorior tillsammans med all övrig
kartläggning. Ur traven stack framsidan av en solblekt skolfotokatalog fram. Han visste inte
säkert varför den hamnat där, spaningsmaterialet innehöll redan ett stort antal foton på den
misstänkte. Vad han däremot visste var att bilden av S3A, med det falska leendet hos det
förbannade kräket, fungerat som en utmärkt katalysator. Det var den som triggat honom att
hålla igång övriga utredare, ligga hårt på revisorerna och påminna åklagaren om aktuella
utredningsåtgärder.
I sin blivande roll som förhörsledare skulle han både få och ta chansen att ge igen för det helvete
som fanskapet en gång i tiden förorsakat honom. Full av förväntan avvaktade han nu bara
åklagarens klartecken. Skatteverkets slutliga revisionspromemoria väntades ligga färdig under
fredagen och med tjugofyra timmar kvar påminde han sig om att inte låta onödig tid gå till
spillo. Hans uppgift var jägarens, den att avslöja och fälla bedragaren bak masken där målet var
att oskadliggöra och få honom inspärrad. Symboliskt strök han handen över skolfotokatalogen,
stärkt i övertygelsen. Med ena handen sköt han in den i mitten av akten. Tillfreds över sin
beslutsamhet tömde han det sista av det ljumna morgonkaffet.
Tiden hade som alltid sprungit ifrån mig och klockan hunnit passera midnatt innan jag till slut
lyckats somna. Trots det vaknade jag tidigt och reste mig resolut ur sängen redan vid först
ringsignalen.
När jag kommit hem natten innan och avklädd satt mig vid sängkanten hade jag viskat ljudlöst
och slentrianmässigt:
– Jag älskar dig. Samtidigt frågande mig själv vad jag egentligen menat och om jag kanske
istället borde sagt jag äger dig.
– Jag älskar dig också, var det tysta och sömndruckna svaret Louise gett.
Hennes avmätta och avvisande tonfall hade gjort mig betänksam. Hade hon verkligen varit
så slutkörd som hon lät eller var det bara ett spel för att klara hålla mig på avstånd. En
skyddsbarriär därför gnistan försvunnit och den en gång glödheta passionen falnat. Känslan av
att alla små och stora lögner slutligen raserat det sista av vårt förhållande växte sig allt starkare.
När jag därefter långsamt skjutit fram handen för att smeka hennes axel hade hon föst undan den
i märkbar irritation.
– Jag ska upp fem, är dödstrött. Snälla låt mig sova.
Fem år tidigare skulle hon slitit tag i min hand och klamrat sig fast och fört den till sina bröst.
45