Maffians Bankir

det ut för er mr Riedel, frågade hon vänd mot mannen som redan bläddrade i sin fickalmanacka.
– Det fungerar för min del, svarade han kort.
Ingen brydde sig om att ens fråga Mikael Eriksson och jag upplevde snarast hans närvaro som
helt överflödig. Han skulle ändå bergsäkert dyka upp. Uteslutande av pengavittring och i absolut
avsaknad av något brinnande konstintresse. Mycket vill ha mer och Micke tänkte tveklöst
bevaka sin provision in i det sista.
Klockan hade precis passerat ett när vi bröt upp från lunchen utan att varken mrs Davies eller
mr Riedel ens hade petat i maten. I vanlig ordning vann Eriksson tävlingen ta notan. Som alltid
lät han kröna segern med att lämna vulgärt mycket dricks. Medan de två övriga promenerade ut
genom huvudentrén slog jag mig ner tillsammans med Micke i en av lobbyns soffgrupper.
– Vad tror du? Jag menar vad räknar du med att få betalt, frågade den före detta torpedkungen
och visade för första gången under den senaste timmen prov på verkligt intresse och
engagemang.
– Jag har inte en aning. Inte den minsta. Som det ser ut nu skulle jag kanske gissa på någonstans
mellan tre och fem miljoner.
– Begär en mille pund och kolla deras reaktion. Då har du råd att ge mig en riktigt schysst
present.
– Vi låter dem dra igång budgivningen, svarade jag kyligt. Det ger i varje fall en indikation på
vad de är beredda att betala. Om jag skulle börja kanske jag lägger mig på helt fel nivå.
– Fan, du har rätt. De kanske startar med det dubbla, svarade Eriksson med ett brett vargleende.
Utanför den luftkonditionerade lobbyn kokade asfalten under den stekheta solen och det tog
några minuter innan mrs Davies och mr Riedels chaufför dök upp. Så snart de klivit in och satt
sig tillrätta i bilen vände hon sig omedelbart mot honom.
– Var det värt besväret, frågade hon med ett viskande tonfall blandat med allvar och
angelägenhet.
– Det var det definitivt, svarade han.
– Är det den?
– Tveklöst, svarade han skarpt och stirrade henne rakt in i ögonen
184