Maffians Bankir

mänsklig girighet. Jag återvände med snabba steg till bilen och fyllde två sidor i filofaxen med
hastigt nedkrafsade anteckningar och bulletpoints.
Vid de flesta tidigare tillfällen hade jag lämnat Smörkontrollen i en slags hypad entusiasm,
tacksam över att ha funnit tillfälliga lösningar på omedelbara problem. När jag nu körde därifrån
var det i ett helt annat sinnestillstånd. Den inre konflikten var avgjord medan problem fortsatt
låg olösta. Viktigast av allt var att beslutet var fattat och att jag bestämt att en gång för alla
genomföra det som jag såg som en bestående förändring. Bergfast i övertygelsen var jag nu
besluten att för första gången i mitt liv avsluta och slutföra det jag precis föresatt mig. Planen
som tagit form skulle fullföljas, helt oavsett priset.
I samma ögonblick som jag klev in i bilen tog jag fram och kickade igång de tre mobiler som
legat avstängda. Några nya sms poppade upp och den ena luren indikerade att jag missat fyra
samtal, något som just i detta inte brydde mig det minsta. I stället tog jag mobilen med hemligt
abonnemang i handen och bläddrade fram namnet Pero där kortnumret till Peter Grujic fanns
inlagt. I vanlig ordning innehöll samtalet med Pero inga detaljer annat än ett kryptiskt var är du,
bra, vi ses där om fem minuter.
Jag körde bort från hamnområdet mot city, svängde in på Kalendegatan och ställde bilen på
nästan exakt samma plats som jag felparkerat dagen innan, under besöket hos Englunds Antik.
Efter bara några minuter öppnades dörren på passagerarsidan och Pero klev in med sitt som
alltid smittande leende. Han tillhörde en sällsynt krets som jag kände att jag alltid och i alla
lägen kunde lita på. Samtidigt var den kortväxte och medelålders serbens lojalitet och stöd något
jag aldrig behövt köpslå om. Han drevs av sin egen rättssyn och livsåskådning när han orädd
och urskillningslöst valt att ställa sig bakom allt det han själv uppfattade som rätt, oavsett andras
åsikter och trots att han inte sällan hade haft fel.
Trofast och med kompromisslös lojalitet hade han valt att i alla sammanhang backa mig, några
gånger hade han agerat livvakt och chaufför åt mig i samband med besvärliga affärsuppgörelser.
Jag litade fullt och fast på Peros stöd och vände mig nu bestämd och allvarlig till serben:
– Jag behöver din hjälp, igen, inledde jag och berättade med spänd röst om alla de illavarslande
tecken som framträtt allt tydligare under det gångna dygnet.
Lågmält lämnade jag en redogörelse över det som Louise och den hemliga poliskällan röjt för
mig i största förtroende. Samtidigt bestämd över att behålla framtidsplanerna för mig själv,
beslöt jag att använda kommande måndags affärsuppgörelse som förevändning för det uppdrag
som jag nu tänkt ge honom.
36