Maffians Bankir

Ritningar över hotellet var framtagna och vid tillslaget skulle samtliga utgångar och
nödutgångar täckas och eventuella flyktvägar spärras. Information till hotelledningen
var förberedd för att överlämnas halv sex på morgonen, samtidigt som man med stöd av
åklagarbeslut skulle begära en kopia av nyckeln till det hotellrum där jag befann mig. Innan dess
skulle ingen ur allmänheten informeras om det förestående tillslaget.
Det var en sliten och besviken men framförallt förbannad Hans Erik Lundman som sjönk ner
i snurrfåtöljen bakom skrivbordet. Han hade längtat efter den här dagen och sett fram emot att
äntligen klara av att göra de mest överhängande betalningarna. Trots att han tyckt sig kunna
skönja förändringar till det bättre i mitt beteende hade hans förhoppningar grusats allt eftersom
dagen utvecklats till en mardrömslik missräkning. Hans absolut sista illusioner var krossade och
de vägval jag gjort skakade honom.
Vi hade spenderat tusentals timmar tillsammans, dagar och nätter i diskussioner kring
skatteproblem men lika ofta förtroget engagerade i frågor av personlig och djup existentiell
karaktär. Mitt oförklarliga och oförsvarbara agerande lämnade honom nu övergiven med endast
en utväg. Det vapen som jag satt i hans händer, brevet som dagar tidigare hade lurat honom att
länsa skattekontot och betala ut miljonerna från det nu helt utarmade moderbolaget.
Lundman försökte att sätta sig in i min situation för att se om han själv kunde förstå hur jag
resonerat. Trodde jag att han i sista stund skulle tveka, avstå från att skicka brevet och därmed
avstå ifrån att dela ut nådastöten?
Efter ett sista försök att få tag i mig på mobilen insåg han att han nu tvingades att agera. Förrådd
av sin tilltro till mig. Smärtsamt blickade han bakåt mot den lojalitet han själv visat och den
vänskap som han trott funnits. Under den knappa timme han nu suttit vid sitt skrivbord hade
Erngren dessutom hunnit ringa honom tre gånger.
– Nej, jag har inte hört av honom. Nej, jag har inte hans hemnummer eller numret till hans
föräldrar.
Lundman valde att svara den påflugna bankiren med en sanning åtföljd av två lögner. Oavsett
vad han kände inför mig tänkte han varken låta Louise eller de stackars föräldrarna falla
offer för Erngrens hot och påtryckningar. Han var dessutom övertygad om att de inte hade en
susning om var jag befann mig. Advokaten hade aldrig tidigare underskattat eller ifrågasatt
min intelligens och analytiska förmåga. När han nu satt sig käpprak i stolen för en sista
kraftansträngning insåg han samtidigt det självklara. Jag hade givetvis insett att allt varit på
väg att barka åt helvete och förstått konsekvenserna som skulle följa. I ren desperation hade
113