Maffians Bankir

nöt. Jag noterade vigselringen på vänsterhanden när mannen ställde ner det andra tömda glaset
för att ännu en gång be om one more. Han var gift och förmodligen vänsterhänt. Jag släppte
för ett ögonblick uppmärksamheten från mitt senaste studieobjekt och sneglade bort mot
spiraltrappan. Ett högljutt äldre gäng bestående av killar och tjejer i tjugoårsåldern hade tagit sig
ner för trappan. Förmodligen på väg att värma upp inför nattrundan.
– Gillar du Ericsson? Jag menar är du nöjd med din mobil, frågade den vänsterhänte oväntat och
pekade på min telefon.
Jag skruvade obekvämt på mig för att snabbt funderade över eventuella kortslutningar i min
analytiska förmåga och om jag i själva verket hade hamnat bredvid en bög på raggarstråt.
– Kommer man från Sverige är man uppvuxen med Ericsson, svarade jag honom reserverat
gränsande till otrevligt.
– Min farfar kom från Sverige, men trots det kör jag med Nokia, fortsatte mannen medan han
förde glaset till munnen.
– Var i Sverige kom han ifrån? frågade jag fortsatt oengagerat.
– I närheten av Växjö, svarade han med sitt nästan obegripliga uttal. Han var en av alla de som
emigrerade till Staterna. Därför heter jag Anderson, Eric Anderson, avslutade han och sträckte
fram handen.
– Joakim, Joakim Carlsson från Malmö. Mittemot Köpenhamn i Danmark, svarade jag utan att
kunna släppa tankarna kring den märkliga accenten hos min nyvunne dryckesbroder.
– Bor du kvar i Staterna? frågade jag därför lite nyfiket.
– Nej fan! Jag bor här alldeles i utkanten av London. Jag kom till Heathrow för bara ett par
timmar sedan och tyckte att det var meningslöst att åka hem. Jag flyger vidare i morgon bitti.
Ner till vårt sommarhus i Antibes. Frun och ungarna sitter redan därnere och väntar.
Av svaren att döma förstod jag nu alltmera klart att jag hade fått en karriärist vid min sida som
uppenbarligen älskade att prata om sig själv.
– Bor du långt utanför stan?
– Nej, hyfsat centralt ändå. Jag bor granne med Abramovich, du vet han som äger Chelsea. Det
händer att vi hälsar på varandra men för det mesta gömmer han sig bakom säkerhetsvakter. Jag
skulle inte kunna tänka mig att leva som han gör.
Från att inledningsvis ha låtit mig smått imponeras övertygades jag i ett vindslag om att mannen
vid min sida istället var en patologisk mytoman.
– Vad jobbar du med? frågade jag nyfiket över hur nästa lögn skulle låta.
– Jag är finanschef worldwide på det multinationella fraktföretaget Greenwood, svarade
176