Maffians Bankir

efter att ge mig av växte sig allt starkare. Jag gillade Lundmans idé om att stanna i Köpenhamn.
I varje fall till de mest kritiska delarna i Sverige var avklarade. Även om jag inte fanns bland
FBI:s ten most wanted så löpte jag stor risk att bli igenkänd i samma ögonblick som jag åter
beträdde svensk mark.
När vi är klara här tar du den bästa advokaten i stan och kontaktar själv polisen, var det sista
som Lundman sagt innan vi lämnat frukostmatsalen och skilts åt.
Jag kände hur advokaten i allt högre grad påverkat mitt eget sätt att tänka och fatta beslut.
Främst beroende på att jag först nu hade stannat upp och verkligen tagit till mig av de råd och
erfarenheter som Lundman under flera års tid hade försökt att förmedla. Jag vände ansiktet mot
solen och kände strålarna bränna med svetslågans intensitet. Fan! I den bästa av världar fanns
det inte några djävla bokföringslagar.
Ordentligt frustrerad upptäckte jag efter ett tag hur tiden nästan stod still och att visarna rörde
sig i ultrarapid. Jag knackade lätt på glaset för att se så att klockan verkligen gick som den
skulle. Trots att det gått mindre än tio minuter sedan jag sist kollat tiden kändes det som dryga
timmen.
På slaget tolv kom textmeddelandet som jag väntat på. KAR. Lundman tillhörde inte
generationen som fötts med konsten att sms:a som en genetiskt betingad och nedärvd reflex.
Väntan på advokatens meddelande hade utvecklats till en utdragen pina där varje minut plågat
mig och ställt kampen mot det överväldigande kontrollbehovet på svåra prov. På mindre än fem
minuter lyckades jag nu att fånga in en taxi och anlände därför tio minuter före utsatt tid utanför
det apoteket vi hade stämt möte.
Advokaten, som till skillnad från mig alltid passade tider, hade ännu fem minuter på sig.
Klockan som under tiden jag väntat i Thalwil hade segat sig fram tickade nu snabbare än
någonsin. Fem, tio, tjugo minuter förvandlades till en halvtimme. Jag såg mig oroligt omkring
och undrade otåligt var fan Lundman hade tagit vägen.
Visst kunde advokaten vara tankspridd men jag uteslöt omedelbart varje möjlighet för att vi
skulle kunna ha missuppfattat varandra. Trots överenskommelsen om att under inga som helst
omständigheter ringa slog jag numret till Lundmans schweiziska kontantkortsnummer.
Signalerna gick fram innan samtalet vidarekopplades till mobilsvar. Jag prövade ännu en gång
med samma nedslående resultat.
Hade Lundman förlagt luren? Kanske glömt kvar den på banken? Hjärtat slog allt snabbare
medan tankarna rusade vilt. Var i helvete hade advokaten tagit vägen? Hade det hänt honom
något allvarligt eller stressade jag i vanlig ordning upp mig i onödan?
269