Danske Studier 1910

100
C. \V. V. SYDOW
Sagnen tycks forutsåtta ett liv på såtern, .varest vattarna år herrar,
sedan månskorna dragit dårifrån. Håri maste vi se en anledning
till dess nuvarande starka forekomst i Alperna, men sannolikt
år det samma naturforhållanden, som från borjan alstrat
sagnen. —
Våttetypen kan alltså på alla punkter forklaras ur sig sjålv och
sin egen synkrets. Helgontyperna maste uppfattas såsom yngre:
De år utan motsvarighet i naturen, och forutsåtter gudomliga vasen
av en helt annan art an de animistiskt pråglade vattarna, varjåmte
sjålva uppvåckelsen i langt hogre grad framstår som mirakel.
Dessutom år deras episka formler mera sammansatta och
visar påvårkan från beståmda hall.
Helgontyp I ar att betrakta som en sårskild form av den legendartade
saga som år bast kånd under namnet Philemon och
Baucis: en gudomlig personlighet avvisas av den rike och mottages
av den fattige; han belonar denne, men straffar den forre. I
de allra flesta uppteckningar år denna handling fullståndig, de
irska saknar den girige och hans bestraffning, men har det våsentliga
draget, beloriing for den gåstfrie. Helg. I maste dårfor betecknas
som en Philemon-saga med uppvåckelsemotiv 1 .
Uppvåckelsemotivet i Helg. I med det bortkomna benet (och
det motsvarande i Helg. II med det skadade) har dock ej omedelbart
framgått ur Våttetypen, varest i stallet kottstycket saknas.
Den vanliga tron på betydelsen av benen maste ha invårkat; och
denna moter oss åven i spridda foga utformade traditioner inom
det keltiska området (det återuppvåckta fåret och den återuppvåckta
flickan i sagor samt somliga utifrån påvårkade varianter av
Våttetypen). Men oavhångigt av benmotivet består tillika som
forut nåmnt ett sammanhang med Våttetypen, i det den overnaturliga
vareisen deltager med mannen i.åtandet av hans ko. Utom
1 Såsom ett mellanled melian dessa uppvackelselegender och den egentliga
Philemon-sagan, i vilken ej talas om någon slaktning eller uppvackelse, kan
man betrakta den antika myten om Oenopio (Bode, Scriptores rerum mythicarum
255; > Bugge, Studier I 15): Jupiter blir med sitt folje gåstfritt mottagen •
av bonden Oenopio, som slaktar sin ende oxe åt sina gaster. Då gudarna vill
belona hans godhet, ber han att få en son. De tyller då oxens hud med urin
och gravei- ner den i jorden, varur efter 9 månader gossen Orion fodes. - Att
denna myt vant kallan till vare sig Tors bockslaktning eller Germannslegenden,
kan dock ej garna vara tal om.