Danske Studier 1910

TORS FARD TILL UTGAKD 73
stas dårifrån langt ul på gården med ropet: „ud dværg af dor,
kom ind korn og kjor! Du skal ikke få mere af maden min end
af brod skoren" 1 . Samlandet av benen iir tydligen af rituell art,
men har såkert ej ursprungligen stått i något sammanhang med
utdrivandet av dvårgen, vilket enligt andra beråttelser skedde med
stflrar och kåppar eller ris 2 . Den vårkliga meningen med behandlingen
av benen år emellertid har svar att få fatt på, då de underråttelser
vi har om dem år av så ofullståndig och forvirrad art.
Till grund for den vidaregående undersokningen av benens roll
maste man dårfor hålst lågga det enklare och tydligare sammanhang,
som folktro och sed uppvisar.
7. Benen i folkdiktningen: åte.ruppvuckandet.
Tron på benens sårskilda betydelse f'6r livet kan sålunda
spåras over hela jorden. Den tvinger sig på den primitiva manskan
och hånger lange kvar under utvecklingen till hogre kulturstadier.
Det år dårfor helt naturligt, att den åven skall tas om
hånd av folkdiktningen. Men under det den allmånna folkforestållningen
låter livets återvåndande till benen slåndigt forsiggå fastån
utanfor kontroll och av erfarenheten hållet tillbaka inom tåmligen
snåva grånser, framtråder det hår individualiseret i beståmda
exempel, som ger en forestållning om vissa sårskilda betingelser,
på vilka åieruppvaknandet till liv tånkts kunna bero.
Att hela saken tånkts foregå av sig sjålv såsom i folklron,
år knappast kant inom folkdikten utom i den citerade islåndska
sågnen, och dennas ,utilegumenn' år ej vanliga månskor utan
snarare ett slags våtlefolk. Åljest kraver folkdiktningen ett sårskilt
tillvågagångssått.
1. I några fall ar det tillråckligt med god vård, i det villkoret
år att benen skall vara oskadda, att inget får saknas eller
att de skall lflggas på ett beståmt sått.
En saga från Madagaskar beråttar om hur Unmobe slaktade
sin dotter och bjod sina vånner på hennes kott, men flickans moder
bad gåsterna ej kasta bort benen. Hon samlade dem, torkade
dem i solen, pulveriserade dem och lade dem i ett rent karl, som
hon satte i sju korgar, den ena inuti den andra. Så srnåningom
kom benen till sammans, och flickan blev levande igen 3 . — Att
1 Ville, Opt. 182 i (norsk) Hist. Tidskr. 2. R: III. - Feilberg, Jul II 303.
s Folkl. Journal I 270.