Danske Studier 1910

68 C W. v. SYDOW
sjalv smaka och svåljer eller forstor ett ben. Då våttarna sedan
samlar benen i kons hud och gor henne levande igen, år hon halt,
emedan ett ben fattas.
Denna sagen forekommer mest i Alplånderna, men några
varianter år åven kånda frå'n britanno-keltiskt område. Frågan
blir då om vilket forhållande den intar till legenden och myten.
Harom kan ej uppteckningens datum ge någon upplysning, utan
har maste en komparativ undersokning av stoffet i dess helhet
fålla utslaget.
3. Benens roll i folk-medretandet.
Tron på mojligheten for en dod att återvånda till livet år
liksom tron på livets fortsåttning efter doden allman over hela
jorden. Erfarenheten talar visserligen ett annat sprak, men man
vill dock gårna tro, att åtminstone något, om an aldrig så svåråtkomligt
medel flnns, som kan åstadkomma undret, vare sig det
nu år livets vatten, en sallsynt ort, någon hernlig ritus eller trollformel
eller något over liv och dod måktigt vasen. Skendodas
återvaknande kan naturligtvis i sin mån ha bidragit till trons befåstande.
Ej ens kroppens forvandling kan helt ta bort hoppet, ty benstommen
bibehåller sig lange fast och oformultnad, och så har
man tånkt sig den ha en sårskild betydelse såsom sjalens eller
livets såte. En sådan tanke maste visserligen synas orimlig for en
nutidsmånska, men for vilden ter sig saken helt annorlunda. Han
ser knappast någon skillnad melian levande varelser och livlosa
ting, utan finner det helt naturligt att t. ex. en sten eller ett tråd
kan vredgas over och bestraffa hans gorande och låtande. Det år
for honom sjålvklart, att något hemlighetsfullt samband forefinnes
melian en manska och vad som en gang varit i intimare berøring
med henne, en tro, på vilken en massa magiska bruk vilar. Vad
under då. om han ej fullt kan fatta skillnaden mellan liv och dod
utan tanker sig den avlidnes sjal fortfarande vara forenad med de
kroppsliga resterna, specielt benen, om an ej på alldeles samma
sått som under livet.
Sådana forestållningar om benen såsom sårskilt betydelsefulla
år vanliga ej blott hos vilda folkslag utan åven hos europeisk
allmoge. Hit hor t. ex. tron, att benen av en mordad kan ange
mordaren antingen genom att bloda. når han narmar sig, eller,