Danske Studier 1910

88
C. W. V. SYDOW
kommer ur fogarna, och då han erkanner det, trostas han med att
en gems diirfor kommer att halta litet. (Passeier).
*Tirol 3 (Vernaleken, Alpensagen 183). Dvårgarna tog en gang en
vacker kalv ur en rik bondes lagård, slaktade den och åt. Bonden kom
håndelsevis dit, blev ond och tyckte, att de kunde ha tagit en samre.
De forsokta lugna honom och bjod honom åta av kottet. Han lade
sig sen att sova. Nar han nåsta morgon skulle fodra kreaturen, stod
kalven dår frisk og levande på sin vanliga plats, men det stycke som
bonden åtit, fattades. (Miinchenbuchsee, Emmenthal).
"Walschtirol 1 (Sclmeller 207, nr. o; > Mannhardt, Wald u. Feldk.
I 116). En herde på Roncegno horde en afton hundskall och Beatriks
(den vilde jagarens) rop. Han ropade forargad några okvådingsord åt
jagaren, men plotsligt kom larmet nannare, och Beatrik kom vredgad in
i hyddan. Herden bad odmjukt om forlåtelse, vilket blidkade Beatrik.
„Jag vill åta", sade han. „Gå upp på toppen av den dår kullen; dår
finner du en svart bock; fa den vid bornen och kom hit med den!"
.Herden lydde och B. drog skinnet av bocken, anråttade den och bjod
herden delta i måltiden. „Men ge akt på att inget ben kommer
bort!" Herden forsokte akta sig, men råkade doek svalja ett ben.
Efter måltiden kastade B. huden over benen, varpå bocken genast
blev levande och gik ut, men halt ad e en smula. — Då B. sen ville
ha månskokott, varnade herden det utsedda offret och Iyckades tilisamman
med honom fly till byn, men mflste sen dess krypa in i hoet, då
han var på alpen, for att ej B. skulle ta honom.
Walschtirol 2 (Zeitschr. fur Ethnol. IV 130). En vildman tog in
hos en jågare och åt en hare tilisammans med honom. Till tack ville
han låra jagaren konsten alt gc'Jra vax av den samsta alpost, om han ej
sade någon logn. Jagaren gick in på overenskommelsen. Då fragåde
vildmaunen honom om han ej hade tagit undan något av haren.
„Ingenting", sade jågaren. Han befalltes då att lågga alla benen på en
tallrik och hamta skinnet. Då det var gjort, bredde vildmannen
skinnet over benen, och med det samma sprang haren levande från
bordet ut på marken men haltade på ena foten. Då såg vildmannen,
att jågaren hade ljugit, och larde honom ej hemligheten. Jågaren hade
behållit ett ben for att gora sig en fågelpipa av det.
[Denna variant år starkt forvanskad, bl. a. genom påvarkan från
sagan om Bruder Lustig (ovan s. 76) ur vilken hiimtats såvål haren, det
hemligen borttagna och lognmotivet].
De har anforda varianterna har i allmånhet det draget gemensamt,
att ett djur •— vanligen en ko — slaktas och fortåres av
overnaturliga vasen, men gores levande igen, varvid ett stycke fattas
på grund av att en manska deltagit i måltiden. I de flesta —
alla som betecknats med * — ar det ett kottstycke som felas, just