Danske Studier 1910

TORS FARD TILL UTUARD 91
11. Det hortkomna benet: helgonet (Var herre) och bondens ko,
(Helgon-tgpen I).
Det finns en del legender av en egenartad typ: ett helgon
eller Vår herre gastar en bonde och deltar i en måltid på dennes
enda djur (ko), varefter han som belfining for visad gastfrihet gor
benen till ett levande djur igen. I en uppleckning finns motivet
„det bortkomna benet" om an i en ganska egendomlig form. Vi
har hårav två huvudformer: en helgonlegend från de brittiska
oarna, och en saga om Vår herre från det romanska s5dra Europa.
Helgonlegenden handlar i de alsta uppteckningarna om S:t
Germanus, som visserligen ar av fransk hårkomst, men den hithorande,
om honom berfittade legenden harstammar från Wales.
Wales a (Nennius, Hist. Britonum, ed. San Marie 48, ed. Gunn
63). I Britannien regerade en grym konung, som hette Benli (eller Belinus).
Honom ville S:t Germanus besoka for att forkunna kristendomen.
Då han kom till staden tilisamman med sina foljeslagare, siinde
lian bud lill konungen for att begara fOretriide, men denne forsåkrade
med ed, att om de an stannade till nyåret skulle de ej få komma in i
sladen. Medan Germanus och hans kamrater viintade på svaret, blev det
afton ocli de visste ej vart de skulle gå. Då kom en av konungens Ijiinare
ut ur staden, bugade sig for helgonet, beriitlade vad konungen sagt
och inbjod dem till sitt hus, dår de blev val moltagna. Deras vård ågde
ej annan boskap an en ko och hennes kalv, vilken senare han slaktade
och anriiftade åt gåsterna. Germanus inskiirpte hos sina foljeslagare att
de ej fick bryta sonder något ben. Foljande dag fann de
kalven frisk och oskadd framfor sin moder.
Då de nåsta dag viintade vid borgporten for att fa foretråde hos
konungen, kom en man springande, drypande av svelt. Han bugade sig
for dem och S:l Germanus fragåde: „Tror du på den heliga Treenigheten?"
Han svarade: „Jag tror". Helgonet di'ipte honom då, kysste
honom och sade: „Gå i frid! I denna timme skall du do, och Guds
ånglar viintar redan på att du skall folja dem till Herren, som du tror
på". Mannen gick glad in i borgen, blev gripen av uppsyningsmannen,
lord in for konungen och dodad, ty det var sed hos denne grymme
tyrann, att den som icke fore solens uppgång hade borjat sin slavtjiinst
i borgen, skulle dodas. Helgonet och hans folje stannade hela dagen
vid porten men fick ej foretrade.
Då slutligen den man som visat dem gastfrihet kom, bad Germanus
honom att han ej skulle låta någon av sin familj stanna i borgen. Han
genom drommen utan grundar sig på en folktro, som ej har med drommar att
skaffa. Dessutom torde det vani ett psykologiskt misstag, att man skulle ha
låttare att dromma om sin egen uppåtning och åleruppviickelse iin om kalas
på en oxe.